jag kan inte sova för det dåliga samvetet gnager.
jag är inte en bra mor just nu.
tror att det är dags för ett sånt där långt och äckligt ärligt inlägg igen.
ok, är du redo att berätta sanningen and nothing but the truth?
JA
jag älskar mina barn. över allt annat. de är som kroppsdelar jag inte kan leva utan.
när de föddes grät jag inte en tår, för det kändes så naturligt.
jag kände dom sen tiden i magen och det var bara så helt och fullkomligt normalt att ha dom på magen som en våt liten fisk.
de får dagligen höra att de är älskade, av både mig och sin far.
men trots detta är jag en dålig mor då jag är så labil i mina känslor.
mina känslor finns utanpå.
jag har lätt för att skratta, gråta, bli arg och illa berörd.
det som berör mig mest är naturligt nog mina barn.
Brallisen och jag har fightats sen hon föddes.
jag har med längtansfull blick sett på barn som tittar storögd medan dom sitter i vagnen och är nöjda med ett rån.
jag har önskat att hon skulle uppskatta att sitta och göra pärlor med mig.
jag har bett för att hon ska börja äta.
jag har gråtit mig till sömns för att hon är så trött.
jag tror inte på trotsåldrar. jag tror att barn prövar sina nya kunskaper och vokabulär på olika sätt och vid olika tidpunkter.
på samma sätt kan jag då applicera detta på min dotter som varit trotsig sen hon var tre månader.
hon har alltid haft vilja, vilket är bra.
om man kanalisera den på rätt sätt.
jag är så glad att hon vet vad hon tycker och att hon inte är någon feg liten typ om står i ett hörn och ser på när andra barn leker.
men samtidigt önskar jag att hon slutade bråka med mig som är den som älskar henne mest.
andra, både vuxna och barn, är hon snäll och ömsint mot.
nyfiken, framfusig och intresserad.
hon uppför sig exemplarisk, oftast, när vi är i sällskap men när vi kommer hem släpper alla hämningar.
visst, jag tror på att hon i sin mest trygga miljö släpper alla garder och visar tröttthet, ledsenhet, upprördhet och ilska.
men jag önskar att jag fick mera av den underbara lilla tösabit som kan trollbinda människor som är mer okända än mormor & morfar.
ge mig bara en middag, eller lunch för all del, där hon frivilligt äter sin mat.
ge mig en kväll då hon kommer in när jag ropar första gången och inte bryter ihop så jag får släpa henne in.
ge mig en morgon då hon sover länge och vaknar och faktiskt är pigg och inte börjar gnälla för att hon är trött vid klockan 9.
ge mig en dagishämtning då hon inte skriker och tårarna sprutar när hon ska gå hem.
många gånger har jag varit orolig för att hon är så trött.
för trots allt känns det som om det är boven i dramat.
båda mina barn har stora sömnbehov men som ni vet var dusterna med frökens sömn hennes första 1 1/2 år inte nådiga.
hela tiden har jag och J sagt till oss själva: hon kommer att bli piggar när hon blir äldre.
eller när hon börjar att äta.
nu är hon snart 3 1/2 och hon äter dåligt och är fortfarande mycket trött.
kommer det verkligen att ge med sig?
dagen idag var inte rolig.
jag känner att jag drar mig för att göra saker med mina barn för jag inte orkar med offentliga duster eller den trötthet som alltid visar sig när vi kommer hem.
jag åker inte gärna iväg innan lunch för jag vet att Blixten inte sover när det finns mycket andra spännande saker att titta på och då har jag helt plötsligt två helt speedade övertrötta barn att ta hand om i okänd miljö.
men visst det ger mig även en trött, kanske understimulerad, treåring att försöka hålla mig vän med under många långa dagar.
just nu har jag god lust att ge upp.
jag har inte förtjänat någon typ av firning på morsdag.
men jag älskar mina barn över allt annat.
♥ lilla mamman