torsdag, mars 01, 2012

mat & barn


innan jag blev mamma hade jag inte förstått hur mycket tid som gick åt till mat i livet med barn. och hur många gråa hårstrån och rynkor det ger att laga, planera och framförallt få i barnen mat.

orsaken till min naivitet är kanske att jag var glad i mat när jag var liten, och fortfarande är nu som vuxen. både som jag fått det berättat för mig och mina egna minnesbilder är att jag älskade att äta, tog flera portioner av mormors äppelris och mammas fläskkotletter. för att inte tala om riset med bearnaisesås.

att jag sedan växte upp, mådde dåligt och fick ett mycket komplicerat förhållande till mat är en helt annan historia just nu.

när Brallisen föddes ammade jag henne i några veckor, men då hon inte alls verkade nöjd fick hon ersättning och blev en mycket gladare bebis.
hon älskade sin nappflaska och mjölken.
vid fyra månader gav vi oss på smakportioner av gröt, introducerade smörgåsrån och flera andra nya smaker.
det här var inte kul.
hon spottade ut det mesta förutom majskrokarna.

hon fortsatte spotta och fräsa och de flesta måltiderna gav mig svettpärlor i pannan av ångest.
att hon heller inte ville sova underlättade inte tillvaron hemma och dagarna jag längtade till jobbet var många.

ofta åt hon bara pasta. eller bara köttbullar. eller bara majs.
till och med pannkakor åkte i golvet ibland.
jag låg vaken om nätterna och oroade mig, grät många tårar och all min frustration visade sig genom oro hos min lilla tjej.

vändningen kom när hon började på förskolan och visade oanade talanger att äta vid deras luncher.
vid middagarna fortsatte pärserna av matvägran, men nu var jag något tryggare i att hon i alla fall fick i sig mat vid lunchen.

vår BVC-sköterska lugnade mig med ett:
- det är oerhört få barn som svälter i Sverige, och hon kommer att äta när hon blir tillräckligt hungrig.

sen kom nummer två.
min lilla Blixt höll på att svälta ihjäl vid bröstet och blev sedan en stadig klump på flaskmatning.
tanken på smakportioner gjorde mig orolig men så var det snart dags.
och vet ni: han åt!
förutom i korta perioder av sjukdom, tandsprickning och andra roligheter åt han med god aptit.

nu har vi alltså en ny period av matvägran hos den lille mannen, medan den stora helt plötsligt insett att hon inte orkar när hon inte äter.
regeln här är att man smakar på allt; för tänk om man inte smakat på pannkakor och därför missat den smakupplevelsen - hemskt!

en liten som inte äter och en stor som äter.
upp- ochnedvända världen!

Blixten var kort och koncis igår:
- joho mamma, jag vill bli smal som en tändstickare.

och jag är så glad att han är nummer två och jag vet att även barn som inte äter över huvudtaget i perioder kan komma ganska långt.
och att mammor som oroar ihjäl sig över första barnet och tänker att de förstört dom för livet kan fixa det mesta i efterhand.
barn är oerhört starka små överlevare i både kropp och psyke, något man skulle behöva veta som orolig, valhänt förstagångsförsökare i stället för att beblanda sig med osympatiska skrytsamma mamamgrupper med barn som talar vid tre månaders ålder.

tänk att jag klarat det här i sex år - hejja mig; & hejja dig som just nu sitter där och petar med en kinkig matvägrare.
även ditt barn kommer njuta fredagsmys om några år - det kan jag lova dig!
& du är inte sämre än någon annan bara för att just ditt kiddo hatar allt vad oflytande föda heter och kastar det på köpcentrumets golv.

5 kommentarer:

Camilla sa...

Det brukar vi också säga till varandra, jag och maken, man hade aldrig kunnat tänka sig hur mycket tankar och frustration det här med mat skulle frambringa.

Bra skrivet Anna!! Kram

Marie sa...

Amen to that!

Alfred har haft perioder av matvägran och det är ju inte alltid kul att se den mat som man lagat med kärlek bli utspottad på golvet... Men jag tänker att om han verkligen var hungrig skulle han äta, han kommer inte svälta med flit!

Linda sa...

Så oerhört bra skrivet! Hoppas många många läser detta eller åtminstone har ngt alternativ till alla " läskiga mammagrupper"
Kram till dig

smile sa...

Tack, man behöver bli påmind. För fy sjutton vad det tar på krafterna med en matvägrare i familjen...

Anna sa...

Camilla: tack, det är lätt att det blir så himla pretto det här med att få i sina barn lite mat..

Marie: :) näe, när han är tillräckligt hungrig äter han. och all den fantastiska maten du lagar... smarr! han kan skatta sig lycklig det är en sak som är säker!

Linda: kram tillbaka, vilka fina ord!

Smile: ja det suger verkligen musten ur en.. blä! men du är en bra mamma, glöm inte det!