tisdag, januari 22, 2013

lilla Anna

jag läser ett inlägg hos Frida om hennes rädslor för läskiga serier.
mord och andra rysligheter.
tänker på det där min mamma brukar säga om mig; det hon berättat så många gånger att jag nu ser det som en trygghet i sig att höra historien.
fina mamma.

- jo du var så rädd för allt, vi fick gå ut från biograferna. men så gick vi på Alla vi barn i Bullerbyn och det gick bra. det hände absolut ingenting i den filmen.

jag älskar det där att hon håller min barndom i sitt hjärta.
hon känner mig utan och innan.

det är lite svindlande att tänka på att jag har samma uppgift för mina egna barn.
redan märker jag att det njuter i stora drag av att höra hur det var när de föddes, eller bara om den där sommaren när de sprang sprang sprang för allt vad deras ben höll.
de lyssnar och minns. återberättar. knyter ihop sin egen historia.

min önskan är att jag skulle kunna tanka in så mycket kärlek och trygghet i mina barn nu när de är små så att de alltid har att ta av. för hela livet. och framförallt de där åren då de ska ta ett litet steg ifrån min sida och släppa min hand.
att inte få höra vad som skrämmer och bekymrar dom. vill inte tänka på det.
jag vill alltid ha ett blondlockigt hår att att borsta, en liten torr kropp att smörja in, glittrande skratt för nånsens och truliga uppsyner vid middagsbordet.

kära bästa gullungar, snälla snälla ta hand om er gamla mammas hjärta.

3 kommentarer:

Tove Kungsholmen sa...

Så fint skrivet! Känner igen mig i precis allt, från rädslan för läskiga filmer som liten till den där svindlande känslan av att nu är jag allt det där som mamma var/är för mig. Härligt och läskigt på samma gång.

Anna sa...

tack Tove!
det är verkligen så, härligt härligt men farligt farligt.
men vi ska klara det.
hejja oss!

Marielle sa...

<3