måndag, september 30, 2013

men ÄNTLiGEN!



hur fort kan en vecka gå egentligen? 

tydligen tokfort. 

mina första höstveckor har varit så ooooerhört sega. 

känt mig hängig och orkeslös men ändå hasat på. 

försökt hålla jämna steg med familjen och jobbet som varit mer än lovligt rörigt. 

bytt pass, arbetat heldagar. 

stressat och tvingats prioritera bort pauser ibland. 

men så; efter en söndag med idel finmys i form av grillkorv med familjen, pappa och bror samt en eftermiddag med löptur, tvättstugetjänst och en kaka skjuts in i ugnen för att toppa det hela med en redig stökig familjemiddag var jag på banan igen. 

så pass att jag imorse vaknade med ett leende. 
tände ljus och lagade frukost till oss alla fyra. 

peppig och energifylld dag på jobbet. 
fina kollegor och gofika. 

kom hem och inom loppet av 45 minuter hann jag laga Carbonara, pussas med min man, lösa lite världsproblem, lyssna till dagens händelser i de små mänskornas liv, kissa, äta och öppna finpost innan familjen for vidare mot storas danslektion. 

pust. kan man tänka. 

men jag hade energin kvar i kroppen; förberedde frukost inför morgondagen och sjöng högt till GES när jag tog hand om tvätt och disk. 

de här dagarna alltså; vem behhöver knark egentligen? 






den trötta men finan veckan som passerat har ju tillbringats hemma, på jobb och förra helgen en husmorssemester. 

fina dagar. finfina dagar. 

tack september; 

nu är jag redo för tjocka halsdukar - välkommen oktober. 




3 kommentarer:

Åsa sa...

Det är sådana dagar som gör att man orkar.
Hoppas du får en fin oktober också!

Marielle sa...

Livet alltså, man måste älska't!

Anna sa...

Åsa: tack snälla Åsa, javisst är det så. detsamma till dig!

Marielle: älska!