vaknade till så sakteliga och kollade in bloggarna vilket är min morgonritual.
Alex ligger på min länklista.
men jag kanske ska ta bort honom för han är så jobbig att läsa.
det tog visst en timme.
en timme.
för han kunde inte böja hennes arm utan var tvungen att locka henne att böja den.
helt ärligt kan jag inte klura ut om han är ironisk som vanligt eller gravallvarlig.
menar han att det tog två vuxna människor en timme att klä på en tjej som inte ens är sex månader ytterkläder?
två fullt friska normalbegåvade yrkesarbetande vuxna?
det här är såna föräldrar som jag får utslag av.
för jag tycker synd om barnet.
klart hon inte far illa av att bli påklädd.
är det klassat som barnmisshandel i någon
barnkonvention som jag inte känner till?
det som istället förmodligen får henne att gråta är att hennes föräldrar är rädda för henne.
att dom höjer henne till skyarna på ett sätt som i längden kommer att skada henne.
hon är inte den första dottern som fötts och inte den första som blivit gränslöst älskad av sina föräldrar.
för det är inget fel att älska sina barn helt tokigt mycket men för den skull kan man inte strunta i alla normala beteenden och instinkter som ligger djupt rotade i oss som människor.
jag ser framför mig hur hon om bara några år kommer att protestera om precis alls varvid hennes föräldrar inte vill göra henne än mer upprörd utan antingen går och lägger sig igen, låter henne gå ut naken, eller typ ger upp hela föräldragrejen.
förra veckan hade jag en mammaspion på dagis.
min vän L var där för att skola in sin dotter och hon berättade många spännande saker för mig.
framförallt en sak har min hjärna svårt att släppa.
lilla J.
lilla J som alltid har dom senaste Pokemonkorten och Bakugan bollarna.
lilla J som själv verkar bestämma det mesta.
lilla J kände sig orättvist behandlad på dagis, vilket inte var fallet, varvid han utbrister:
-det är ingen som tycker synd om mig!
-det är för att det inte är synd om dig.
-det är bara mamma som tycker synd om mig.
han har sina föräldrar runt lillfingret.
det är sådana föräldrar som kommer till ett krismöte i skolan och inte kan förstå hur någon kan påstå att deras son skulle mobba någon, för dom känner sitt barn och det skulle aldrig hända och nu kommer vi gå hem och ringa alla viktiga personer vi känner och ni ska nog få se att vår familj sätter man sig inte på för vi gör som vi vill och mina barn gör alltid rätt.
nä om man skulle ta och vara så elak mot sin dotter nu då att man tar och borstar tänderna på henne mot hennes vilja och sen försöker bli hennes kompis genom att läsa en saga och be på sina bara ben om förlåtelse.