det var efter skidresan i åttan.
den resan då jag fick en inblick i dom coolas liv.
var med på ett ytterst litet hörn och kom tillbaka med än större insikt om min egen ocoolhet.
en kille från nian åkte jag med en hel del.
lång.
blond.
trevlig.
häftig.
snäll som tusan.
söt som en nöt.
man skulle kunna skriva perfekt.
av någon outgrundlig anledning pratade han med mig även efter resan.
jag kunde inte avgöra om han gjorde det för att han slagit vad med någon om att han skulle göra det för att vara elak och dissa mig sen eller om han var riktigt genuint astrevlig & pojkvänsmaterial.
sen kom den dagen då han sa att han ville ringa, gå på bio, att han gillade mig.
jag minns hur jag stelnade. fick panik.
bad honom möta mig i entrén efter skolans slut.
där satte vi oss ner i den tomma skolan.
och jag berättade att han inte kunde umgås med mig.
att jag inte var värd det. att jag var töntig, ful & helt fel.
att han var fantastisk och behövde en normal tjej.
jag minns inte hur det slutade, om han gick mitt i mitt försvarstal.
men jag vet att jag aldrig såg på mig själv med samma ögon efter det igen.
när man sagt till någon annan att man inte är värd vatten så lägger man liksom ribban för hur man behandlar sig själv.
det dröjde inte länge innan botten var nådd.
