Blixten är ju som sagt en liten galning.
han klättrar högt och lågt och det går inte alltid bra.
både jag och maken har en plan med att låta honom hållas.
dels blir det mindre intressant utan en massa förbud.
och ramlar han så ramlar han så ramlar han och alltid lär han sig något av det.
men människor runt omkring honom är ständigt rädda för att han ska göra sig illa. helt okända kan reagera på hur han klättrar omkring.
tro mig, jag gillar inte att se mitt barn gråta.
men krasst nog så härdar det. veklingar & skvallerbyttor är bland det värsta jag vet.
jag har ju alltid koll så att han inte gör något farligt men samtidigt vet jag att han inte kan skada sig så hemskt med det han håller på med just för stunden.
att donka pannan i en bordskant lär honom att ducka, att ställa sig på en låg barnstol och sen tippa framstupa med händerna på ryggstödet i gräset får honom att inse vikten av balans & tungdpunkt.
blåmärken känns inte så farligt. och tårarna torkar på några sekunder.
jag är mera orolig för att han ska få dåligt självförtroende eller att han inte ska känna sig älskade.
då skulle jag känna att jag misslyckats.
♥ lilla mamman