tack april och välkommen sköna maj

strålande avslut på april, ja förutom just den allra sista dagen som hos oss både bjöd på rusk regn och kyla. 

men dessförinnan hann jag med både korallackade tår mot grönt varmt gräs och ballerinapremiär. 

efter en jobbhelg mitt i påsken var det två lediga dagar med kidsen och vi njöt av värme och varandra under körsbärsblommorna i Humlans parklek. 

stekhett!

jag lagade världens godaste spenatsoppa, det tyckte kanske inte precis hela familjen men ärligt talat så är jag omgiven av små människor som är enormt skeptiska till nya smaker och konsistenser så det var inget nytt under solen. 

receptet fann jag hos otroligt inspirerande Åse på bloggen 56 kilo. 

igår lagade jag en Biff Stroganoff efter hennes recept och det blev ljuvligt. 

ljuvligt! 

har gjort om lite hemma och en smatt som tidigare varit kal och tråkig har nu fått sig både en spegel och ett skoskåp vars främsta uppgift är att vara avställning av finheter. 

just nu står där dessa ljuvliga rosor. 

sedan en vecka tillbaka och fortfarande lika rakryggade och färgglada. 

denna första helgen i maj har vi varit lediga. 

barnen har tillsammans med maken njutit hela fyra lediga dagar medan jag jobbade fredag kväll. 

men man kan ju ha fredagsmys på en torsdag också, så det så. 

lördagen spenderade min förstfödda i repetitionshallen, det blev en tidig lördagkväll efter lite mat och lördagsgodis. 

och trots pirret inför söndagens två föreställningar somnade hon snabbt och sov tungt. 

söndag morgon innebar förberedelser. 

både mentalt pepp-mässigt och med kläder och smink. 

ser ni de randiga naglarna? mycket nöjd med dessa! 

& visst var hon fin min alldeles egna tigerunge. 

hon sprudlade på scenen, de smala små benen hoppade som trumpinnar och leendet satt som en smäck och kom sig helt naturligt. 

energin mitt hjärta, energin! 

på kvällen var jag tvungen att fira denna ljuvliga helg. 

det allra allra finaste; att min tjej stod inför 200 människor på en scen och tyckte att hon gjorde bra ifrån sig. 

stort. 

rysningar. 

må du alltid tycka att du duger. 

nu har den här veckan just startat och jag inledde den med ett löppass efter avlämning. 

6 km på exakt 30 min. 

jösses! 

så jäkla nöjd och stolt. 

med sol i ögonen och Mix Megapol i öronen var det knappt jobbigt. 

efter en andra kopp kaffe och lite extra stödfrukost ska jag ge mig ut för att gräva och plantera. 

fin vecka det här, det känner jag på mig! 

glad måndag vänner. 

tacksamheten

tränade imorse. 

och såg två jag kände igen. 

den ena sprang rakryggat på på löpbandet med blicken fäst utomhus. 

han tuggade på, målmedvetet, utan att se det minsta trött ut. 

och jag såg på honom i smyg som jag gjorde när jag var sju år; som en man som kunde allt och orkade allt. som hade svar på allt och som alltid skulle finnas där. 

med stora svarta Ray Bans om somrarna, alltid med en önskan om glass. 

fortfarande finns han här för mig. när jag behöver, och när jag inte förstår att jag behöver. 

frågar och lägger sig i, bryr sig och tar hand om. planerar och fixar. oroar sig och löser saker. 

pappa min pappa. 

den andra tuggade på på sitt löpband, lite tröttare men lika koncentrerad och log med precis hela ansiktet när hon såg mig. 

den där värmen som ångar och osar om hela henne. 

hon ser och hör allt, precis som hon alltid gjort.

alltid med familjens bästa för ögonen, som hon slagits för oss. 

en ödmjuk tigrinna med snälla ögon, bullriga skratt och varma armar. 

lilla mamma. 

tänk att jag får ha dem nära. 

alltjämt på gångavstånd när det behövs och bara för mitt höga nöjes skull. 

prata, skratta, orka tillsammans. 

så tacksam över att ni tar hand om er så att jag får ha er här länge till. 

puss

det finns hjältar och så finns det hjältar

mannen på bilden är far till mina barn. 

och idag har han skidat nio mil med bara blåbärssoppa innanför västen. 

hatten av för den starkaste mannen jag känner. 

genomsnäll och med lugna norrländska drag är han den bästa att ha med sig på den här resan som kallas livet. 

idag tog han sig för något han aldrig gjort tidigare och klarade det, att ge upp var aldrig ett alternativ. 

och för exakt sex år sedan startade min andra förlossning, att ge upp där var heller inget alternativ. 

vi två mot världen älskling. 

peppen!

kände ni den i morse? 

peppen. fredagspeppen. 

för mig väntade en ledig fredag och en ganska lång to do list. 

men genom att starta med morgonmys så kändes det inte ens jobbigt. 

efter frukost ett snabbt stopp hos pappa. 

pappa, min fina pappa. 

att andas ut och bara vara, prata prata utan att barnen ska prata ännu mera. 

du betyder så mycket för mig. 

storhandling och vinhandling. 

viktigt viktigt. 

städa & baka. 

sedan promenad till förskolan för att hämta den där femåringen medan min stora traskade hem helt själv och klarade att både nyckla och larma av. 

plätt-mellis och beröm till tjejen som klarat läxförhör som en dans. 

vika tvätt och torka golv, lufta vinet. 

se stora snöflingor virvla och skratta sig fördärvad åt sms-chat i grupp, bästa uppfinningen!

familjefilm och fredagsmys. 

börja röra ihop hemma-nuggets med sötsur sås och kiwi-tomatsallad. 

få ett fint samtal av saknad vän. 

prata, skratta och njuta. 

sitta kvar och sörpla vin med maken medan barnen skrattar sig fördärvade i tv-soffan. 

sådana här dagar är det bästa jag vet. 

och på mina sämsta dagar så vet jag att dessa väntar. 

för ljuset finns ju alltid där, precis bakom kullen även när det är som mörkast. 

skål för denna fina fredag vänner!

lusselelle

så kom den då, den allra sista förskole-lussen. 

som en milstolpe. 

älskar att vara mamma till stora barn som kan utmana mig intellektuellt. 

men det är ändå något sorgligt över att den här tiden rinner ifrån mig. 

jag minns ju så blixtrande klart alla de andra vintrar vi stått där ute och frusit och tindrat. 

och det allra första tåget då min ilskna lucia kastade sin krona och sprang sin väg. 

här är min lilla stora kloka son som inför dagens konsert deklarerade: 

- jag ska ta i från tårna, armar och hjärnan mamma! 

and so he did. 

finaste ungen. 

å t t a

åtta år fyller hon idag, mitt guldlockiga yrväder. 

åtta år av känslomässiga bergochdalbanor. 

du kom den där kalla kalla vintermorgonen och vände upp och ned på allt. 

precis allt. 

helt plötsligt visste jag ingenting om livet. 

men du lär mig, varje dag. 

du gör mig till en bättre människa. 

att hänga med dig ger mig så mycket. 

vi har haft våra duster, vilda fighter och sedan tårar och kramar. 

precis så som det är i livet, vi rustar dig för fortsatta känslostormar. 

åtta år på jorden; GRATTiS min skatt. 

denna torsdag

981114

en evighet sedan, samtidigt som känslan av igår. 

i torsdags var det femton år sedan jag och min man startade vårt gemensamma liv. 

15 år av trygghet där vi sett varandra bli vuxna och utvecklas. 

vi var så unga när vi träffades. 

utan rynkor och utan livserfarenheter. 

vi hade inte flyttat hemifrån och inte skaffat oss later. 

vi hade inte blivit sårade och vi välkomnade den här kärleken som man bara gör när man är ung. 

jag var krampaktig i mitt närhetsbehov, otrygg och blyg. 

osäker i mig själv och på mig själv. 

knappt kysst och med kantiga höftben som stacks om man kom nära. 

men du såg något, vågade titta när många andra vek undan med blicken för mitt sköra. 

och trots att jag varit en pina att leva med de dagar jag vacklat i min egen ångest har du tålmodigt stått pall och låtit mina stormar ebba ut. 

men jag tror att vi skördar nu, älskling. 

nu är jag vuxen och du finns kvar. 

vi har en familj som är det finaste jag vet, som gör mig stolt över dig och mig. 

15 år och in i evigheten. 

i torsdag stämplade vi ut från jobbet och checkade in på Yasuragi Hasseludden för ett dygn av ro. 

och nog hann vi njuta, trots att vi försov oss till frukosten. 

hem för fredagsmys med de finaste ungarna i förorten. 

en lördag passerade med lek, handling, träning, städ och tvätt. 

men det var inte ens jobbigt. 

rörde en risotto i raggsockor och skålade med stjärnorna i Så mycket bättre. 

vaknade till solsken och firade söndagen utomhus i en urgammal kyrkoruin. 

kurragömma, korvgrillning och en fläskläpp. 

mamma och pappa på fika, rester av citronkaka. 

rester av vin och en middag som alla tog backning på. 

packa gympapåsar, vika tvätt, söndagsbad. 

det här livet som passerar, alla tusentals dar - det är just de dagarna som de här jag kommer minnas. 

tre dagar, och som jag njutit. 

tack finaste familjen, tack älskade du. 

men ÄNTLiGEN!

hur fort kan en vecka gå egentligen? 

tydligen tokfort. 

mina första höstveckor har varit så ooooerhört sega. 

känt mig hängig och orkeslös men ändå hasat på. 

försökt hålla jämna steg med familjen och jobbet som varit mer än lovligt rörigt. 

bytt pass, arbetat heldagar. 

stressat och tvingats prioritera bort pauser ibland. 

men så; efter en söndag med idel finmys i form av grillkorv med familjen, pappa och bror samt en eftermiddag med löptur, tvättstugetjänst och en kaka skjuts in i ugnen för att toppa det hela med en redig stökig familjemiddag var jag på banan igen. 

så pass att jag imorse vaknade med ett leende. 

tände ljus och lagade frukost till oss alla fyra. 

peppig och energifylld dag på jobbet. 

fina kollegor och gofika. 

kom hem och inom loppet av 45 minuter hann jag laga Carbonara, pussas med min man, lösa lite världsproblem, lyssna till dagens händelser i de små mänskornas liv, kissa, äta och öppna finpost innan familjen for vidare mot storas danslektion. 

pust. kan man tänka. 

men jag hade energin kvar i kroppen; förberedde frukost inför morgondagen och sjöng högt till GES när jag tog hand om tvätt och disk. 

de här dagarna alltså; vem behhöver knark egentligen? 

den trötta men finan veckan som passerat har ju tillbringats hemma, på jobb och förra helgen en husmorssemester. 

fina dagar. finfina dagar. 

tack september; 

nu är jag redo för tjocka halsdukar - välkommen oktober. 

helgen som gick

sonen fann det första vackra höstlövet. 

ådringarna och färgen är perfekta. 

vi gick på utomhusteater på Huvudsta gård.

en mycket energisk Pippi och det spännande äventyret med piraterna och Pippis pappa. 

flest skratt rev papegojan ned, ser ni henne i bild?  

försökte njuta av nybakt knäcke och vin, men hängigheten satt lite i vägen... 

knalliga rosor från maken. 

hjärta dig! 

vi var tillsammans 24/7 den här helgen. 

provade bröllopsskor och lagade mat. 

skrattade och gnatades. 

Kreolsk gryta efter mammas recept. 

scones och perfekt kaffe, till nyheterna av en ny liten bebis som anlätt. 

rosa grädde till fruktsalladen, vem blir inte glad av det?? 

söndagen bjöd på pangväder, om än lite svalt, och vi cyklade till flygfältet för att titta på uppvisningarna där. 

mina fina la sig ned för att se bättre. 

mitt hjärta svämmade över. 

idag kör jag höstens första VAB med sonen. 

snorungen! 

nä men nu kör vi!

fredag! 

välkommen du efterlängtade. 

säger hon som jobbat hela 10 timmar denna vecka...

men den här fredagen hämtade morfar barnen på skola och daghem, helt utan att den ömma fadern har minsta aning. 

ikväll är det du och jag babe!

jag tänker Mojito, risotto och tidigt i säng. 

imorgon väntar lyxfrukost på lokal och kanske en liten sovmorgon hinns med innan dess. 

lovely life. 

det är de små tingen i livet jag letar efter. 

små så små

sommaren 2013 - jag är så glad att du blev precis så här. 

lata dagar utan så himla många måsten. 

med en ganska avslappnad mamma, fru och Anna.

gav mig själv uppgiften att inte säga "mmm, vänta - inte just nu" till mina barn lika mycket som det blir i vardagsbestyren.
lät de ta sin plats.
lyssnade tills mina öron verkligen inte orkade med mera babbel.
skrattade så mina smilgropar nästan fastnade.
satt stilla och tittade uppmärksamt på det som behövde bli tittat på.
är det närvarande man kallar det?

våra barn är nu 5 1/2 samt 7 1/2 år gamla. 

det har gått ofattbara 7 1/2 år sedan våra liv ändrades den där kalla snöiga decembermorgonen.

en evighet och på samma gång en sekund. 

de där känslorna jag tror alla föräldrar förundras över; hur var livet innan? 

den stora börjar i andra klass och den lilla går nu sista året i förskolan. 

när man är sju år idag är det sällan man får vara sju år. 

redan i första klass förundrades jag över alla iPhones och denna överlag märkeshets. 

de hårda orden, vassa armbågarna och ögonkasten i lönndom. 

så långt ifrån det jag vill att mina barn ska behöva tampas med redan nu. 

man är barn i 18 år, resten av livet är man vuxen. 

skynda dig att vara så liten så länge det bara går. 

gör det du måste och lär dig hur du ska uppföra dig men våga släppa tyglarna och springa lös i höstlöven och äta godis tills det sprutar ur öronen.

vår sjuåring leker med dockor, hon leker familj och i det andra ögonblicket är hon ursnabb på att hitta sätt att navigera på iPaden. 

hon låtsas att hon sms'ar och frågar om jag spelar Facebook. 

hon matchar sina kläder som Caroline af Ugglas och tycker att fodrade gummistövlar är en toppenidé. 

hon vet hur barn blir till, och kommer ut för den delen, hon läser knackigt och ritar superfint. 

hon har sett sin mamma gråta många gångar, hon torkar tårar och lyssnar uppriktigt. 

hon kan skratta så potatisen hoppar ur munnen vid matbordet och hon gråter när hennes fisk mår dåligt. 

hon tycker inte om något som skavar och hon tror att hon kan sjunga på engelska. 

hennes guldiga lockar ger henne en aura av ängelstoft men hon är slug som en räv. 

sju år. 

kan vi inte låta våra sjuåringar få vara små? 

jag vill inte tampas med preeteen redan nu. 

toppar under t-shirten och nätmobbning, det är för tidigt för det. 

älskade hjärta, 

din mamma älskar dig precis som du är precis just nu - låt ingen annan bestämma att du måste bli stor. 

samtidigt på Instagram

i tisdags flydde vi. 

flydde tvätthögar och omålade delar av huset. 

mot en ö i Stockholms skärgård. 

för att bara vara för att använda ett slitet uttryck. 

äta, prata, umgås, skratta och njuta. 

vår vän M öppnar sitt landställe så frikostigt för oss varje sommar och barnen stortrivs, precis som sina föräldrar. 

tror att bilderna kan tala för sig själva: 

vad livet handlar om just nu

våra tre nya familjemedlemmar. 

mamma Molly och hennes treveckorsungar Lille Skutt och Puff. 

de mest bedårande små ulltussar du kan tänka dig. 

och det kommer från en kvinna som i vanliga fall är ganska oblödig vad det gäller djur. 

men de här har jag i mitt hjärta. 

inatt låg jag vaken och oroade mig över rävar och fåglar, slut på vatten och allmän misär i buren när vi om morgonen skulle säga godmorgon. 

men de var pigga som små mörtar när vi kom ut och sa hej. 

tre kaniner denna sommar, 

och vi har fullt upp och slipper därmed närmare semesterplaner. 

sex år and counting

sex år som fru igår.
firades inte lika storslaget som förra årets Parisresa.
men vet ni; det gör liksom inget.
vi kommer alltid ha Paris för det första.
och annars då: jamen vi skulle väl inte varit tillsammans så länge om vi bara levde för de där få dagarna som är så himla speciella.

jag föddes ju som tant och har alltid älskat det lugna i livet.
minns hur jag drömmande skrev i min dagbok som 18 åring när vi just mötts om hans lugna sinne och raggsockorna på hans fötter. hundpromenader. te-drickandet. lugnet.

i höst firar vi 15 år som par och jag kan inte se mig med någon annan än just dig.
du ser mig.
hör mig.
känner mig.

häromveckan när vi satt tysta och ensamma i bilen och du tog min hand till Bruno Mars Locked out of heaven, det ger mig rysningar än idag.

älskade, du och jag baby

hon & jag

hur sammanfattar man en helg med den bästa? 

om jag säger att jag inte behövt använda filter på Instagram och att min man kommenterade bilderna som "Bullerbykänsla" kanske ni förstår att det var jobbigt att åka hem. 

att packa in sina pirriga barn i bilen på lördagmorgonen, med huvudvärk och tröttma som inte var av denna värld, för att åka norrut där skogen har skägg och man utan problem kan andas med magen igen - ljuvligt. 

Linda och barnen tog emot hemma innan vi for vidare till stugan med lugnet. 

innan klockan slagit 14 låg vi i solen med varsitt glas rosé medan barnen lekte som om dom just inte brukade göra något annat. 

lördagkvällen kom och tjejerna tog upp beställningar inför morsdag. 

gullungar! 

som en hotellfrukost var vad vi sa när det efter 1 1/2 timmes ivrigt pysslande äntligen var klara på söndagen. 

utflykt på söndagen! 

Högbo bruk bjöd på både solsken, djur, fin shopping och glass. 

finns inte mycket mer man behöver här i livet. 

barnen somnade i bilen hem och jag hann lyssna på hela Värvet med Kristian Gidlund och gråta en skvätt. 

väl hemma kände jag hur allt det krassliga runnit ur mig och energin jag saknat de senaste veckorna var tillbaka. 

Linda min Linda, jag är så glad att du är min vän. 

att du orkar lyssna, har de bästa råden, huvudet på skaft, hjärtat på rätta stället och dessutom alltid ser smashing ut. 

tack för den här helgen, snart ses vi igen. 

NY baby

22 maj igår. 

faktiskt inte en vanlig dag! 

det är nämligen årsdagen för min NY-resa. 

jag och min bästa vän startade en insamling way back when. en liten insamling på några hundralappar i månanden för att så småningom kunna ta oss till den stora staden vi båda drömmer om. 

drömmer om. 

fasen vad jag gillar det här drömmandet. 

det här att vi inte bara tar lite sparkapital och ÅKER. 

nej det är många långa år kvar till 22 maj 2017 då vi äntligen stiger ombord på det där planet. 

tidsandan idag som handlar om nu nu nu och helst redan förut driver mig till vansinne ibland. 

att vänta, spara, göra upp planer och ha en karamell att suga på i många år gör att resan blir så mycket mer än bara en resa till New York. 

det här är vårt livs resa min vän. 

du och jag. 

du som funnits där i vått och torrt. 

du som känner mig utan och innan och ändå stannar kvar. 

NY baby; som jag längtar! 

samtidigt på Instagram

större delen av veckan i sjuksäng, har ni hört det till leda redan? 

men när jag ser tillbaka på veckans flöde på Instagram är det lätt att se att livet bjöd på mycket fint. 

både innan, under och efter. 

i tisdags susade jag hem efter mycket produktiv jobbdag; packade cykelkorgen med det sista av lådvinet  samt SATC-boxen och susade uppför backarna till min bästa vän. 

det kravlösa och fina i att ha en vän som känner en utan och innan. 

skratta, äta och tänka samma tankar. 

mitt hjärta. 

på onsdagen vaknade jag trött. 

inte på grund av vinet. 

jagade runt lite med dammsugaren medan den lilla tjej jag vabbade för sov sig nästintill frisk och slog upp sina ljusblåa först klockan 11. 

det. har. aldrig. hänt. 

min rara kollega S var inte rädd för baciller utan kom förbi och bjöd på välbehövlig paus och kloka tankar. 

hon lämnade fin-knäcke och recept, måste provbaka bara först - sedan kan ni få receptet! 

maken fixade veckans bukett ur gräsmattan innan den klipptes för första gången den här säsongen. 

i torsdags knäppte jag väl knappt en enda bild, men fredagkvällen bjöd på sommarvärme och faktiskt en känsla av att närma mig frisk. 

jordgubbar med mjölk utomhus utan kofta klockan 20. yey. 

den lilla sparven vi matat hela vintern och numer är allt annat än rädd av sig. 

den här kvällen njöt han rester av fröna och ostbågar, lyllo!

ungarna var fredagströtta och somnade som så ofta i samma säng efter en hel del tissel och tassel långt efter läggdags. 

lördagen kom och jag vaknade med ett bakslag - feber igen! 

ledsen, trött och hostig. 

blev inte ens en tur till godisaffären. 

tur att man kan handla hemma i skafferiet! 

med godis-biljetter i hand kom de och raffsade i fatet och fyllde sina påsar. 

given succé. 

lördag kväll och min mamma bjöd på middag - tack snälla! 

 stora tjejen stannade hos grannen och körde mello-mys all night long. 

tröttmössa idag - jojjomen. 

vi kom hem med trötta sonen och ingen av oss ville se Mellot. 

tog min sista ork och satte in 2012 års foton i en pärm. 

heja mig! 

söndag med en lång morgon i sängen. 

lillebror letade efter sin syster som sov borta men fann istället en geting som var nära döden. 

på egen hand byggde han ett litet sjukhus och skötte sin patient exemplariskt. 

den lille veterinären. 

efter att ha varit iväg och lekt hela dagen kom han hem till tom sjukbädd. 

hans patient var borta och tårarna rann tungt för hans kinder. 

vad ska det bli av dig mitt hjärta? 

det var den här veckan i maj det. 

det närmar sig semester och jag räknar ner - fem veckor; kan det verkligen stämma!? 

försmak

redan på morgonen kände vi det - livet i oss. 

cyklade, med uppknäppta jackor och med sneakers på fötterna. 

jag var inne nästan hela dagen och gjorde någon typ av vårstädning på nedervåningen. 

flyttade om lite, dammade torkade och gnodde. 

puh. 

men med bra musik och prat i öronen gick det bra det med mer om detta en annan dag!

hämtade den tjej som betyder mest för mig i hela världen tidigt. 

lånade lättlästa böcker och fikade på det nybyggda kulturhuset i centrum. 

efter att jag grinat en skvätt på busshållplatsen förra veckan insåg jag att det bara var att sätta in högsta växeln för att få denna lilla donna sjukt pepp på att ta sig igenom denna sommar med sin söta lilla näsa i böcker. 

tack Linda för att du boostade oss när det var lite !!! tungt i förra veckan - 

det här med sms-terapi är det bästa jag vet. 

du är min bästa. 

med en trave böcker under armen och efter att ha snackat om både kärlek och kläder cyklade vi vidare för att hämta lillebror. 

trulig femåring som vägrar cykla på stor cykel för att det är läskigt. 

men väl hemma mjuknade han till sitt vanliga jag och de tog tag i sin egen vårrensning av lekstugan. 

jag är så sjukt tacksam för att min sjuåring fortfarande kan leka. 

leka med dockor och annat hon kommer över. 

det är så många år man ska vara vuxen, men de här barnaåren kommer aldrig i repris. 

middag ute. 

popcorn-studs.

glass-lyx. 

en måndag mitt i vardagen och jag är så tacksam över det här lilla livet. 

varför kallar man det för det lilla i livet. 

det är ju allt som betyder något. 

söndagsfeelingen

vindpinad, brunbränd, barfota med ett glas vin i handen och chèvrepizzan i ugnen.

med Bruce som uppladdning på Spotify. 

om en vecka är det dags för konsert. 

"jag kan inga låtar" har jag hävdat. 

men när jag lyssnar till Collection : 1973 - 2012 hör jag mig själv nynna med. 

känner tonerna i min ryggrad. 

Bruce är min uppväxt. 

tillsammans med bullbak, husvagnssemester och KP är det trygghet. 

bakgrundsmusiken till många och långa bilresor.

pappa med tight tischa, Ray Ban och freestyle. 

åttiotalet, det ljuva. 

hur kommer mina barn se tillbaka på sina uppväxt? 

vad är vårt soundtrack? 

26 timmar med den bästa

hur hon får dessa timmar att kännas som en vitamininjektion när jag behöver den som bäst. 

vi har pratat i 20 timmar utan att andas, och jag har skrattat så att min mage känns som efter ett core-pass. 

när man ses för sällan, men ändå kan ta vid där man sist slutade - så fint! 

ätit gott, druckit gott, shoppat, strosat och sedan gjort upp storslagna planer om livet. 

tack för den här guldkantade helgen Linda, jag längtar redan till maj.