vilken trevlig kväll vi hade igår!
vi mötte upp våra vänner T, L och D vid Tekniska och drog oss inåt stan, närmare bestämt Narvavägen och restaurang
Cassi.
det var en upplevelse vill jag lova!
för det första var det svårt att hitta in. vi gick förbi den lilla anonyma dörren först. när vi väl tryckt ner handtaget och stigit in så började en spännande resa. där, en meter från ingången fanns handfat på väggen och i hörnet två toalettdörrar. intressant interiör att mötas av, det sa en del om stället och vi borde kanske blivit lite mer misstänksamma redan där...
vi gick in och möttes av nästa överraskning. en kappavhängning. i ett hörn av den relativt stora lokalen hängde allas kläder prydligt på galgar på hatthyllor, nästan som en dekoration där i hörnet.
den orangea heltäckningsmattan dämpade den höga ljudnivån något men inte helt. ingen mötte oss i dörren coh likt turister irrade vi runt för att finna vårt reserverade bord.
vi satte oss och väntade på serveringspersonalen. tills vi såg att alla hade sina tallrikar på stora orangea brickor. så vi ställde oss i kön och beställde mat. vid disken låg köttbitarna, som började bli gråa i kanten, väl synliga bakom en glasskiva. alla rätter utom tre serverades med pommes. köttmästaren slängde upp köttbitarna på sin grill, en sån dom har i korvmojjar och pressar ihop korven för grillränder. alla beställde medium och fick det så blodigt att det rann på tallriken. min Wallenbergare var rå inuti. och för dessa delikatesser slängde vi alla upp 200 pix per skalle. salladen serverades på kaffefat. en hackad tomat toppad med lite gul lök och en tunn bearnaisesås kostade 30 kronor extra. fast mina ärtor var gratis, eller ingick i alla fall.
när killarna ätit upp så kastade sig en servitör som inte pratade ett ord svenska fram och krängde bort brickorna. vi fick snabba oss för att hinna ta bort vinglasen.
när vi tjejer var klara smög han in bakom och norpade åt sig min bricka samt böjde sig in för att ta D's bricka och missade med en hårsmån hennes huvud.
när vi satt där förundrades vi över att vi var dom enda som verkade ragera på miljön och maten. det luktade som en källare, kaklet var från 60-talet och det var fullsatt. folket stod i kö. och det var ändå ett hyffsat normalt tvärsnitt av den svenska befolkningen där.
vad gjorde dom där? har vi missat något? är vi lite för dumma för att förstå charmen? ok vi blev mätta men det var inte gott. det var inte billigt. det var inte fint. det var inte bra service. det var itne tyst och lugnt och mysigt. det var... inget vi kan rekommendera.
men man kan lätt säga att det gav oss nästan lika mycket skratt som den efterföljande showen. han var rolig, han Schyffert. han bjöd på sig själv. berättade anekdoter. knöt ihop trådarna och igenkänningen var stor. för 90-talet känns som vårt årtal och vi kan ju nästan Hassan-Nilecity-Knesset-repliker utantill fortfarande.
bredvid mig satt tyvärr en sån kille som gärna ville visa att han var lite för mer och hajjade skämten långt innan alla andra (fast det gjorde han inte, bara det att alla andra hade fullt upp med att skratta redan....) han pratade högt och vågade inte riktigt släppa loss garvet. lite stuck-up lixom. så jag skrattade åt honom med tillslut.
ja jag kan rekommendera showen men tyvärr inte restaurangen.
♥ lilla mamman
