kärlek banne mig

skolan.
ångestfyllt och darrigt.
eller bara från klarhet till klarhet.

en del barn har det lätt som en plätt och saknar utmaningar, för andra är det en ständig kamp och en utmaning att bara ta sig dit om morgnarna.

vår dotter har fått en lärare som verkligen ser alla barn.
alla 24 stycken har hon järnkoll på.
24 stycken att varje dag bekräfta och uppmuntra.

på veckans föräldramöte talade hon om svårigheten då en del barn säger "jag kan inte, jag är så dum"
den där ambivalensen och tvivlena på sig själva som bara växer sig större med ökad ålder, eller kanske tar sig uttryck i argsinthet och utebliven närvaro.

hennes svar på barnens egna tvivel?

nej du är inte dum, du har bara inte hunnit lära dig det här ännu - kom igen nu!

och där satt jag och kände hur hela jag ville ställa mig upp, applådera och ge henne en stor kram.

och inte en enda vuxen människa i det där trånga rummet reagerade.

med tårar i ögonen sa jag: det är vad man önskar att man fått höra när man själv gick i skolan och såg mig runt på en del nickande huvuden.

vi är så snabba med att döma, men fasen - visa lite kärlek också när det behövs!

dagens allra största kram till den bästa lärare jag mött.

den känslan

när man på vägen till föräldramötet klappar sig själv på axeln och är jävligt nöjd med att ha hunnit springa, duscha, laga mat och äta på 1,5 timme.

för att en minut senare säga "men, har jag fel tid? började det inte 18.30" och lätt högröd få klämma ned sig snabbt som tusan på en stol.

/ mom of the year

försmak

redan på morgonen kände vi det - livet i oss. 

cyklade, med uppknäppta jackor och med sneakers på fötterna. 

jag var inne nästan hela dagen och gjorde någon typ av vårstädning på nedervåningen. 

flyttade om lite, dammade torkade och gnodde. 

puh. 

men med bra musik och prat i öronen gick det bra det med mer om detta en annan dag!

hämtade den tjej som betyder mest för mig i hela världen tidigt. 

lånade lättlästa böcker och fikade på det nybyggda kulturhuset i centrum. 

efter att jag grinat en skvätt på busshållplatsen förra veckan insåg jag att det bara var att sätta in högsta växeln för att få denna lilla donna sjukt pepp på att ta sig igenom denna sommar med sin söta lilla näsa i böcker. 

tack Linda för att du boostade oss när det var lite !!! tungt i förra veckan - 

det här med sms-terapi är det bästa jag vet. 

du är min bästa. 

med en trave böcker under armen och efter att ha snackat om både kärlek och kläder cyklade vi vidare för att hämta lillebror. 

trulig femåring som vägrar cykla på stor cykel för att det är läskigt. 

men väl hemma mjuknade han till sitt vanliga jag och de tog tag i sin egen vårrensning av lekstugan. 

jag är så sjukt tacksam för att min sjuåring fortfarande kan leka. 

leka med dockor och annat hon kommer över. 

det är så många år man ska vara vuxen, men de här barnaåren kommer aldrig i repris. 

middag ute. 

popcorn-studs.

glass-lyx. 

en måndag mitt i vardagen och jag är så tacksam över det här lilla livet. 

varför kallar man det för det lilla i livet. 

det är ju allt som betyder något. 

om att tappa hoppet och sedan få det åter

måndagens hämtning i skolan fick mig att tappa fattningen.

ut ur klassrummet kommer en liten kille, en tvärhand hög, som tittar mig stint i ögonen och säger:

- asså, vet du någon som fått en stock upp i röven eller?

jag som sällan står ordlös visste inte hur jag skulle bemöta denna kontaktsökande kille.

- jag tycker inte att man pratar så där med varandra, var det enda jag fick ur mig innan han sprang tillbaka med en mycket nöjd uppsyn.

mina axlar föll och modet med det. min dotter var ledsen för att hennes mamma fått höra fula ord och jag blev mer och mer arg vad kvällen gick.

mejlade deras fröken och berättade vad som skett, undrade vad som händer efter detta.

barn som inte har respekt för vuxna har i min bok ännu mindre respekt för sina klasskompisar. jag vill inte ens tänka på vad han säger till min dotter och hennes vänner.

fick mejl tillbaka; kontakt tagen med pojken och hans föräldrar. funderade över hans vardag, hans föräldrar och deras konversationer.

igår gick jag med en klump i magen till skolan igen. i dörren stod han. höll upp dörren för mig.

- du, jag är ledsen för det jag sa igår, sa han under lugg.
- vad duktig du är som säger förlåt. kanske vi kan vara vänner nu?
han nickade till svar.

det är bara en liten kille. inte en ond vuxen människa.

hans ursäkt fick mig att känna hopp om framtiden igen.
och jag och dottern fick ett bra samtal om ursäkter och vänskap, alla kan göra misstag ibland.

opa!

disco i köket, inget konstigt med det.
varje kväll kör vi Spotify, alla önskar - alla dansar.
att mina barn ärvt min taktkänsla är inget vi talar högt om.

på senaste tiden har det dykt upp nya moves från hon som börjat skolan.
- mamma mamma, kolla - det här har vi precis lärt oss idag! och så kör hon hela Gangnam-dansen.

så. ikväll lagade jag köttbullar med mos och dansade med en discoprinsessa och en pirat med synth.

sedan drog jag till gymet för att dansa Zumba.

mötte Brallisens fröken i dörren, den ordentliga ganska tillknäppta fröken som ska leda mitt förstfödda barn genom lågstadiet.

jag försökte kallprata och skrattade åt min mycket lilla kroppskännedom.
- jomen, en eller två drinkar innanför västen skulle nog göra att det gick lite bättre på det här passet.

timeout.
sa jag verkligen så?

mmm, jojo.

note to self: drick gärna några drinkar men prata inte om det med ditt barns fröken.

nämen sådärja, efter duschen serverade maken mig en Limetto och ja - nu känner jag mig som Beyonce igen.

skål.

morgonchocken?

vi bor på spottavstånd från skolan.
men med hopplös väg utan trottoar och med två vägkorsningar kan man inte släppa en sexåring.
tycker jag.

pallrade mig således iväg imorse med liten tjej i hand.
iklädd hysteriska pyjamasbyxor, ingen färg i ansiktet, desto färggladare halsduk och mössa långt ned i pannan.
och ändå;
- dom tror nog bara att du har fina sommarbyxor på dig mamma.

den här fantastiska hejjakören - älskar den!!

igår och idag

japp, scones kan jag baka. 

och dom smakade lika gott imorse som igår eftermiddag. 

receptet kan jag sedan högstadiet utantill. 

att hänga med ett gäng kids en ledig eftermiddag; 

finaste finaste. 

det klarnade upp och blev varmare. 

Senap bjöds på gräsrullar och jag trillade köttbullar till ett helt kompani. 

kvällsjobb idag. 

först lunchdate med fin kollega. 

lyllo mig. 

btw:

skickade en lapp med Brallisen att hon inte får simma med skolan imorgon. 

utomhus. 

i 10 graders värme. 

brrr... 

1 A

ni ser va?

cool as a cucumber.

& världens finaste. 

vi skuttade nästan till skolan. 

nytt klassrum från förskoleklassen. 

barn med rena kläder och fixade frisyrer. 

föräldrar som fingrar på sina mobiler och flexar in efter 9.

1A

det perfekta klassnamnet. 

och min unge slipper ha första bokstaven i sitt efternamn som tillägg i sitt namn. 

det är en styggelse.

med mig hem efter uppropet fick jag en mapp. 

en mapp som ser precis likadan ut som de jag själv fick på 80-talet. 

viktiga papper. 

föräldramöten. 

gympapåsar. 

skolplikt. 

men jag tror att vi är redo för det här nu. 

min ettagluttare

idag tar jag dig till skolan, första klass. 

jag är så glad att du är så lung. 

min nervösa själ har du bara fått hälften av. 

det lugna, obekymrade, stenplockande från din pappa. 

vi packade din väska igår. 

du var mer intresserad av kvällssaga. 

jag la ner plommon och riskakor i din matlåda. 

precis som du vill ha det. 

du la fram den rosa klänningen. 

och tycker att det matchar fint med något djurmönstrat. 

jag funderade över nya fröken, Anna. 

du hoppades att din bästa vän skulle komma.

idag börjar din resa. 

jag hoppas du slipper de värsta luftgroparna. 

oavsett; jag finns här. 

varje dag. 

och älskar dig lika mycket vad du än hittar på eller råkar ut för. 

mitt lilla stora egensinniga kloka älskade bångstyriga omtänksamma yrväder. 

♥

sista dagen

så kom avslutningsmorgonen. 

vi lockade håret, gjorde oss redo. 

och grät en smula över höstens saknad av fina lärare. 

la ner kaffet och bullarna men glömde mjölken. 

lyssnade till fina tal, Idas sommarvisa och grät en skvätt till.

picnic och kramkalas. 

sen for vi iväg på ännu en picnic. 

latmanspicnic! 

kom hem och snodde ihop en avslutningstårta. 

sött & salt va? 

nu efter vattenkrig och studsmattehoppning är vi trötta. 

laddar för att orka laga tacos. 

fin dag. 

dagarna som gått

alltså, helgen och dagarna omkring har ju inte varit genomusla helt igenom. 

det har dom inte. 

till exempel hann vi precis korka upp bubblet för våra goda vänner E, J & H innan den stora frossan startade. 

bästa Proseccon jag vet och småplock i solen. 

underbart om ni frågar mig!

Blixten blev tagen av lilla raringens uppenbarelse. 

han satt en lång stund och körde bilar medan hon tittade på. 

å vad ni gör oss glada när ni hälsar på!

och i lördags, när det knappt gick att få ner min egna saliv festade jag till med en stor skopa B&J.

mycket energitätt! tänkte jag i min hungerutmanade hjärna. 

söndagen, dagen då livet så smått vände åter.

jag sov större delen av dagen men vaknade till framåt eftermiddagen. 

och fick bevittna makens sista byggstenar på den gula borgen anno 1984.

två bitar saknades. 

- det är som meditation det här Anna. 

fint så. 

nu är snart den här måndagen till ända. 

jag har spenderat den i soffan som sagt. 

skrapade fram mina sista krafter och for för att handla picnicmat till kvällens skolaktiviteter. 

här ovan ser ni min dotter i säckhoppartagen. 

jag tappade hakan. 

hon står redan i kö för höstterminens start av säckhopp för -05'or. 

fasen vilket klipp hon hade i skutten!

helt obehindrat tog hon två hopp och var framme. 

å andra sidan har hennes mor något typ av rekord i stående längd sen högstadiet... 

solen sken på oss på filten, jag tog av skorna och låtsades att vi satt tätt och ensamma som på Les Tuileries.

men egentligen var det en kall försommarkväll och vi gick hem tidigt. 

trötta myggbitna barn som var lätta att natta. 

gav oss en lugn kväll i soffan med massa tvätt att vika, fotboll i bakgrunden och rabarberpaj på faten. 

kanske jag är på banan nu??

svart & vitt

hon lärde sig att knyta en rosett igår. 

på sin mammas avlagda bolero.

djupt försjunken i koncentration. 

halvt mottaglig för tips. 

kan själv. 

hon avbryter sig själv, tittar upp under lugg och berättar: 

- vet du att Oskar är kär i mig. han säger att han vill göra snopp mot snippa med mig. 

mitt hjärta stannar. 

tappar fattningen och orden. 

jag var tvungen att skärpa mig, tänk om det här var min enda chans i ämnet?

att lägga den här diskussionen på en sexårings nivå. 

utan att lägga in för mycket värderingar och utan att döma. 

uppmana henne att berätta för mig eller andra vuxna. 

efteråt: 

helt ur balans. 

hon: 

-blev rosetten rätt nu?? titta titta jag kan!! 

hon är inne på sitt sjunde år, fortfarande så färsk på jorden. 

varken hon eller jag är redo för de här diskussionerna. 

det finns en tid för allt

17.22 i köket

- du mamma, jag är inte kompis med Elin längre.
- nähä, vad har hänt då?
- jo för att Sara sa att hon har lång utläggning om en teckning som blivit söndersliten, återberättad i tredje hand. 
- oj, jaha. mmm, låter ju inte så bra.
- nä, så nu är Sara och jag inte kompis med henne längre.
- men jag tycker att det är fel av dig att bli arg på Elin på grund av något som Sara sagt. du vet ju inte om Sara kanske ljuger, eller minns fel. du var ju inte med. Elin har ju inte varit dum mot dig.
- jo men Sara sa att det var så!
- ja jag förstår det. men det finns barn som ljuger, precis som vuxna ljuger ibland. jag tycker att du ska se om Elin är snäll mot dig. när hon gör något elakt mot dig så får du ta ställning på nytt.

sexåringen gick förnärmat därifrån.

jag är så glad att hon berättar saker för mig. saker som betyder något för henne. saker hon själv känner är henne övermäktiga.
det här kanske sjunker in.
det kanske planterades ett litet frö.

att ha nolltolerans mot mobbning i skolor tycker jag är bra.
men att tro att det någonsin kommer bli verklighet är naivt.
när vuxna inte klarar av att uppföra sig mot varandra på arbetsplatser och i vardagen är det en omöjlig ekvation.
barn gör inte som vi säger, de följer exempel i sin närhet.

snälla, låt mig gnälla en smula

aldrig känner man sig så sjuk och eländig som när man skjutsar sina telningar till förskolan och möter morgon-piffade och puffade föräldrar som luktar gott.

det jag sprayade i det flöttiga håret innan jag åkte dolde förmodligen inte doften av gamla lakan.

om ni ursäktar ska jag ta en dusch nu.

min man kan skatta sig lycklig han, det må jag säga.

på andra sidan

såg TV 4'as inslagg om mobbning i skolan.

1/3 av föräldrarna uppgav att deras barn blivit utsatt för mobbning/hot i skolan.

att mobbning förekommer & kommer förekomma är inget nytt.

hemskt ja, men när vuxna inte kan låta bli att mobba varandra så kan man inte förvänta sig att barnen inte gör detsamma.

jag är mer intresserad av den andra frågan:

har ditt barn utsatt andra barn för mobbning/hot i skolan?

hur många föräldrar har den insikten?

hur många vågar se?

senast i torsdags tog jag en fight med min dotter för att hon ignorerade en tjej i klassen som ville säga hejdå.

jag fick veta att den andra flickan gjort något dumt tidigare.

man kommer inte långt här i livet om man är långsint och inte storsint.

min tjej fick gå tillbaka och säga hejdå.

mini me

ser ni?
tokglad & peppad femåring på väg mot sitt första disco.
glitterhårband på.
lite lite rosa på ögonen.
1 cm klackskor.
fjärilar i magen.




väl där: satt hon mest bredvid mig och åt godis.

och där satt jag, bredvid henne - ibland med henne i famnen och såg dom stora allvarliga ögonen som för en timme sedan var så sprudlande glada.
hon noterade detaljer i hur andra rörde sig, förde sig och var klädda.
reagerade på höga ljud och drog sig undan.
gjorde små försök att röra sig med dom andra men stannade mitt i rörelserna och kom tillbaka för att vila hos mig.
hon såg vilsen och ensam ut i havet av små och stora högljudda barn.

det var en jobbig kväll för mig.
jag kastades över 20 år tillbaka i tiden. till den jobbiga tiden.
skoltiden som var att lämna det trygga inrutade regelfyllda livet på förskolan för det stora skrämmande känsloladdade ensamma skollivet.
visst hade jag vänner och inte var jag mobbad på något hemskt sätt.
men jag satte en egen stämpel på mig själv; du passar inte in, du är fel/ful/dum och är inte värd att vara lycklig eller älskad.

det var min egen hjärna som satte krokben för min lycka.
det var jag själv som skapade oro och utanförskap.
det var jag som skrev i min dagbok att jag aldrig kommer att bli älskad av någon annan förutom min familj.

just nu är min mammaoro hög för jag vet inte hur jag ska lyckas med att få min egen dotter fri från arvet av oro och tvivel på sig själv.
redan nu vet jag att det är mycket som rör sig under de blonda lockarna.

- jag berättar inte allt för dig mamma för jag vet att du blir ledsen då.

- det är så många tankar i min hjärna mamma, det blir lite rörigt.

min hjärna har alltid gått på högvarv.
för allan del inte alltid med viktiga ämnen.
men jag resonerar med mig själv, köpslår och gör upp planer.
jag behöver ensamtid med mig själv nästan lika mycket som jag är sällskapssjuk.
jag trivdes alltid bäst i äldre, trygga, lugna människors sällskap.

en gammal hjärna i en ung kropp.
och jag har alltid känt mig som en udda fågel på grund av det.
men jag är inte udda, jag är precis likadan som min dotter.

TGIF

japp.

fredag idag, ifall ni missat.

Brallisen har inte missat.

hon har nogsamt gjort klart att jag verkligen verkligen ska se till att hennes klänning är i oklanderligt skick inför kvällens disco.

fredagkvällens frisyr är bestämd till ruffsig knut.

efter nattning igår kom hon nedför trappen:

- eh, jo jag tänkte imorgon. det kan bli lite stressigt att hinna med middagen och så. discot börjar klockan sex. bara så du vet.

- jag vet hjärtat, men det är lugnt - jag hämtar dig klockan tre, vi har tre timmar på oss.

- åkej.

lycka är, nr 2

samtal med förskollärarna i Brallisens F-klass.

förstår ni att dom efter 1 1/2 vecka ser vem min dotter är?

dom kan berätta saker om henne som jag inte trodde att dom skulle se.

det kommer bli så bra det här, så himla jättebra.

tandlossning & sena ankomster

i kalendern har jag noga skrivit in börja skolan och en tid.

men inte rätt tid.

visade det sig.

när vi med andan i halsen anlände 8.10 satt de andra barnen samlade på mattan och berättade om sina semesterminnen.

men min dotter gled in och berättade sedan inget om sin sommar men väl historien om The Gudfader som simmar med hajar.

förskoleklassens upprop överskuggades av den enormt lösa tanden som upptäcktes bara minuter innan det var dags att gå.

hur har vi missat?

jag är så enormt glad att den stora tjejen inte skämdes över att vara sist in, jag tar det så gärna om du slipper känna det.

puss älskling!