av en slump ramlade jag över
Pernillas blogg idag.
denna starka och modiga 22-åring.
och det har tagit flera av dagens timmar att läsa igenom, inte allt men valda bitar.
det var som att hitta sin dagbok på nätet.
flera utav hennes inlägg skulle jag kunna sätta min signatur under.
starkast i allt är den där känslan hon förmedlar om att vara ensam.
ensam i vardagen och ensam i sin hjärna.
om känslor och tankar som svämmar över och inte passar in.
för bara fyra år sedan trodde jag att jag alltid skulle vara en ätande tjej med anorexi.
men idag kan jag med stolthet och glädje i rösten meddela att jag är en vanlig kvinna, med en ovanlig bakgrund men med helt normala matnojjor till och från.
det tog sina år.
men nu står jag här.
högst levande.
med livets största gåva i bagaget - den att ha omvärderat precis allt i livet.
vänt på varje tanke har jag gjort och kan nu till fullo känna total lycka.
en sån lycka som jag hoppas att alla kan känna och som jag inser kanske sticker i ögonen på en del.
men min lycka är ju min egen.
och din lycka är din egen.
det jag värderar högt i livet är med största sannolikhet inte det du ser som värdefullt.
idag kan jag tillåta mig att bli fly förbannad, skratta högt utan att någon annan skrattar, prata när jag har något att säga och att njuta av att bara vara med de jag älskar allra mest.
för egentligen har det ju aldrig handlat om varesig maten eller vikten.
det har handlat om att finna mig själv värdig att njuta av livet.
i allt vad det innebär.
de dåliga dagarna är nu lätträknade.
men jag kan se hur viktiga de är för att jag ska finna min ödmjukhet inför det här livet jag har valt att fortsätta leva.
livet fick jag som gåva, men det är bara jag som kan ta ansvar för mina val och handlingar och dra det i den riktning som gör det värt att leva.
har jag klarat det kan alla klara det.
låt ingen stå i vägen för din egen lycka.
hejja livet!
och där sätter vi stopp för floskelkavalkaden ikväll.
