tack april och välkommen sköna maj

strålande avslut på april, ja förutom just den allra sista dagen som hos oss både bjöd på rusk regn och kyla. 

men dessförinnan hann jag med både korallackade tår mot grönt varmt gräs och ballerinapremiär. 

efter en jobbhelg mitt i påsken var det två lediga dagar med kidsen och vi njöt av värme och varandra under körsbärsblommorna i Humlans parklek. 

stekhett!

jag lagade världens godaste spenatsoppa, det tyckte kanske inte precis hela familjen men ärligt talat så är jag omgiven av små människor som är enormt skeptiska till nya smaker och konsistenser så det var inget nytt under solen. 

receptet fann jag hos otroligt inspirerande Åse på bloggen 56 kilo. 

igår lagade jag en Biff Stroganoff efter hennes recept och det blev ljuvligt. 

ljuvligt! 

har gjort om lite hemma och en smatt som tidigare varit kal och tråkig har nu fått sig både en spegel och ett skoskåp vars främsta uppgift är att vara avställning av finheter. 

just nu står där dessa ljuvliga rosor. 

sedan en vecka tillbaka och fortfarande lika rakryggade och färgglada. 

denna första helgen i maj har vi varit lediga. 

barnen har tillsammans med maken njutit hela fyra lediga dagar medan jag jobbade fredag kväll. 

men man kan ju ha fredagsmys på en torsdag också, så det så. 

lördagen spenderade min förstfödda i repetitionshallen, det blev en tidig lördagkväll efter lite mat och lördagsgodis. 

och trots pirret inför söndagens två föreställningar somnade hon snabbt och sov tungt. 

söndag morgon innebar förberedelser. 

både mentalt pepp-mässigt och med kläder och smink. 

ser ni de randiga naglarna? mycket nöjd med dessa! 

& visst var hon fin min alldeles egna tigerunge. 

hon sprudlade på scenen, de smala små benen hoppade som trumpinnar och leendet satt som en smäck och kom sig helt naturligt. 

energin mitt hjärta, energin! 

på kvällen var jag tvungen att fira denna ljuvliga helg. 

det allra allra finaste; att min tjej stod inför 200 människor på en scen och tyckte att hon gjorde bra ifrån sig. 

stort. 

rysningar. 

må du alltid tycka att du duger. 

nu har den här veckan just startat och jag inledde den med ett löppass efter avlämning. 

6 km på exakt 30 min. 

jösses! 

så jäkla nöjd och stolt. 

med sol i ögonen och Mix Megapol i öronen var det knappt jobbigt. 

efter en andra kopp kaffe och lite extra stödfrukost ska jag ge mig ut för att gräva och plantera. 

fin vecka det här, det känner jag på mig! 

glad måndag vänner. 

april april

känner mig lurad.

lurad på den här våren och på april i synnerhet. 

frostnupna kinder på vägen till jobbet och så hemsk snålblåst och regn på vägen hem. 

som den värsta novemberkylan. 

gör mitt bästa för att hålla ånga uppe på mig själv och trötta familjen. 

igår till exempel; då firade vi fredag på bästa tänkbara sätt. 

med donouts och grillkväll. 

och den vackra vasen från Kähler unnade jag mig fredagen dessförinnan... 

varannan fredag hemma hos mig är det blombad. 

då står mina små skyddslingar i badkaret över natten. 

och om jag inte har vårkänsla så finns det de som har massor. 

blommor OCH nya knoppar på fyra av fem orkidéer. 

high five på mig!

kalla mornar som sagt. 

och i mitten av veckan tuppade min mjölkskummare av och jag med den. 

buhu. 

men det löste ju Nespresso innan helgen och nu är jag med varmt och skummigt kaffe igen. 

yey! 

den här guldlocken och jag tampas med läxor. 

geisten finns inte riktig där alltid. 

men det bakom pannbenet är det inget fel på i alla fall. 

tänker tillbaka på mina egna mattetal och tror nog att hennes är bra mycket klurigare. 

att hon som åttaåring inte kunde hålla fingrarna och ilskan i styr och klippa av sig luggen pratar vi inte högt om... 

men ikväll konstaterade hon :: mamma, jag ser ut som åttiotalet; Abba och så. 

och det var svårt att hålla sig för skratt. 

jag är blek om nosen men en kväll var vi på fest och jag fick sminka upp mig :: häpp! 

har funnit de perfekta sommarchinosarna med häng som ni kanske ser? 

nästan gratis hos Gina Tricot. 

invigde min tunna blåa kimono på festen. 

tillsammans med slitna stora jeans och klackar, paljettväska till det. 

paljetter är det även på min nya ljusrosa sjal. 

och den gör även en fredagkväll som spenderas på jobbet ganska fin. 

nu är det mjukisbyxor och fleecetröja och jag tror inte att någon vill se det på bild. 

maken tar en tur på stan och ungarna somnade ovaggade. 

jag värmer en till kopp the och tänker luta mig tillbaka efter en intensiv hemmadag med Eat prat love - som jag längtat! 

natti så hörs vi en annan dag. 

kärlek banne mig

skolan.
ångestfyllt och darrigt.
eller bara från klarhet till klarhet.

en del barn har det lätt som en plätt och saknar utmaningar, för andra är det en ständig kamp och en utmaning att bara ta sig dit om morgnarna.

vår dotter har fått en lärare som verkligen ser alla barn.
alla 24 stycken har hon järnkoll på.
24 stycken att varje dag bekräfta och uppmuntra.

på veckans föräldramöte talade hon om svårigheten då en del barn säger "jag kan inte, jag är så dum"
den där ambivalensen och tvivlena på sig själva som bara växer sig större med ökad ålder, eller kanske tar sig uttryck i argsinthet och utebliven närvaro.

hennes svar på barnens egna tvivel?

nej du är inte dum, du har bara inte hunnit lära dig det här ännu - kom igen nu!

och där satt jag och kände hur hela jag ville ställa mig upp, applådera och ge henne en stor kram.

och inte en enda vuxen människa i det där trånga rummet reagerade.

med tårar i ögonen sa jag: det är vad man önskar att man fått höra när man själv gick i skolan och såg mig runt på en del nickande huvuden.

vi är så snabba med att döma, men fasen - visa lite kärlek också när det behövs!

dagens allra största kram till den bästa lärare jag mött.

å t t a

åtta år fyller hon idag, mitt guldlockiga yrväder. 

åtta år av känslomässiga bergochdalbanor. 

du kom den där kalla kalla vintermorgonen och vände upp och ned på allt. 

precis allt. 

helt plötsligt visste jag ingenting om livet. 

men du lär mig, varje dag. 

du gör mig till en bättre människa. 

att hänga med dig ger mig så mycket. 

vi har haft våra duster, vilda fighter och sedan tårar och kramar. 

precis så som det är i livet, vi rustar dig för fortsatta känslostormar. 

åtta år på jorden; GRATTiS min skatt. 

mittiveckan

jag har ju mitt morgonkaffe att förlita mig på. 

varje morgon ger det mig lite värme och extra energi, precis som en god vän. 

barnen är det lite värre ställt med. 

att gå i andra klass är t u n g t och man blir trött. 

igår morse när jag försökte smyga upp för trappen fick jag ett trött; 

- mamma, gå till lillebror först... 

just innan jag försiktigt puttade upp dörren till hennes rum. 

vardag. 

som jag älskar dig ändå. 

rainman som jag är. 

nytt rosa

att jag och stora inte gick på Pink när hon besökte Stockholm i maj är för mig en gåta. 

och en stor sorg. 

nästa gång! lovar älskling. 

hela sommaren har stora och jag sjungit i kapp till Just give me a reason, men nu är det dags att pausa och lära sig texten till den här raringen: 

små så små

sommaren 2013 - jag är så glad att du blev precis så här. 

lata dagar utan så himla många måsten. 

med en ganska avslappnad mamma, fru och Anna.

gav mig själv uppgiften att inte säga "mmm, vänta - inte just nu" till mina barn lika mycket som det blir i vardagsbestyren.
lät de ta sin plats.
lyssnade tills mina öron verkligen inte orkade med mera babbel.
skrattade så mina smilgropar nästan fastnade.
satt stilla och tittade uppmärksamt på det som behövde bli tittat på.
är det närvarande man kallar det?

våra barn är nu 5 1/2 samt 7 1/2 år gamla. 

det har gått ofattbara 7 1/2 år sedan våra liv ändrades den där kalla snöiga decembermorgonen.

en evighet och på samma gång en sekund. 

de där känslorna jag tror alla föräldrar förundras över; hur var livet innan? 

den stora börjar i andra klass och den lilla går nu sista året i förskolan. 

när man är sju år idag är det sällan man får vara sju år. 

redan i första klass förundrades jag över alla iPhones och denna överlag märkeshets. 

de hårda orden, vassa armbågarna och ögonkasten i lönndom. 

så långt ifrån det jag vill att mina barn ska behöva tampas med redan nu. 

man är barn i 18 år, resten av livet är man vuxen. 

skynda dig att vara så liten så länge det bara går. 

gör det du måste och lär dig hur du ska uppföra dig men våga släppa tyglarna och springa lös i höstlöven och äta godis tills det sprutar ur öronen.

vår sjuåring leker med dockor, hon leker familj och i det andra ögonblicket är hon ursnabb på att hitta sätt att navigera på iPaden. 

hon låtsas att hon sms'ar och frågar om jag spelar Facebook. 

hon matchar sina kläder som Caroline af Ugglas och tycker att fodrade gummistövlar är en toppenidé. 

hon vet hur barn blir till, och kommer ut för den delen, hon läser knackigt och ritar superfint. 

hon har sett sin mamma gråta många gångar, hon torkar tårar och lyssnar uppriktigt. 

hon kan skratta så potatisen hoppar ur munnen vid matbordet och hon gråter när hennes fisk mår dåligt. 

hon tycker inte om något som skavar och hon tror att hon kan sjunga på engelska. 

hennes guldiga lockar ger henne en aura av ängelstoft men hon är slug som en räv. 

sju år. 

kan vi inte låta våra sjuåringar få vara små? 

jag vill inte tampas med preeteen redan nu. 

toppar under t-shirten och nätmobbning, det är för tidigt för det. 

älskade hjärta, 

din mamma älskar dig precis som du är precis just nu - låt ingen annan bestämma att du måste bli stor. 

Anna googlar:

prinsesstårta.

som i vad Madde hade för bröllopstårta.

samtidigt som jag preppar morgondagens skolavslutningstårta.

sluta ettan, stort det här.

2:a juni, lägg nu det datumet på minnet

inte bara vår bröllopsdag. 

i söndags konstaterade jag att mitt Instagramflöde kokade över med bilder på rabarberpajer och jag dubbade det till Den Stora Rabarberpajsdagen. 

att det inte finns en sådan redan är ju mycket beklämmande!

jag och stora plockade, hackade och gräddade tillsammans. 

ett nytt recept; med knäckigt täcke till skillnad från det alltid lika säkra kortet med smuligt täcke. 

här kokade jag ihop 125 gram smör med 0,5 dl grädde och 0,5 dl sirap. 

i en bunke rörde jag samman 2 dl mjöl, 2 dl havregryn, 0,5 tsk bakpulver och 1 krm vaniljsocker och tillsatte sedan den kokade smeten och bredde över rabarbern som då låg i smord ugnsform.

gräddades i 45 minuter på 125° värme. 

serverad med en stor dutt vaniljvisp smakade det som en liten bit av himlen. 

som jag skrattade inombords när jag såg hennes noggranna ordning på de små rabarberbitarna. 

äpplet faller inte långt ifrån och så vidare. 

sånt som får mitt hjärta att knyta sig

morgonens samtal i bilen på väg till förskolan efter sprutan:

- mamma, jag vet att storkillarna kommer tycka att mitt blomplåster är töntigt.
- gubben, du vet att det inte är töntigt. man får tycka om vad man vill.
- ja just det, pappa gillar ju också blommor Blixten!
- mmm, det är fint - men jag vet att dom kommer tycka det i alla fall.
- du får bara strunta i dom, du får tycka vad du vill och jag älskar också blommor.

orkar inte.
det är 2013, har vi verkligen inte kommit längre än hit?

lyxproblem

igår eftermiddag landade mitt blodsocker någonstans i knähöjd i samband med att båda var hämtade.
lätt komatös och med glasartad blick lyckades jag till slut slänga ihop falukorv och makaroner.
och mina ungar; mina fantastiska ungar, de fortsatte att kvittra och skratta som om det inte var helt vanlig onsdag i maj.
i det bräckliga tillståndet jag var i då var det exakt lika jobbigt som att säg dra hem en tvååring från mataffären skrikandes JAG VILL HA GOOOOOODIS  eller att diskutera med en nioåring om att hon visst inte alls får gå på bio själv inne i stora staden.
precis lika.
lyxproblem.
barnen mina har inte fallit långt från sitt päronträd och pratar nästan oavbrutet under dygnets vakna timmar.
något som uppenbarligen även kan bryta ner även den mest luttrade och pratglada mamman.
igår. orkade. jag. bara. inte. lyssna.
det dåliga samvetet strikes samtidigt som de somnat.
när jag tittar på hur de ligger med sina små huvuden på kudden och andas lugnt.
helt tysta.
då saknar jag kvittret och förbannar att jag inte var en större mänska, en som kunde ta kontrollen över mitt blodsocker och bara vara.
den här föräldrarollen, den är min allra svåraste, den roll där det finns allra allra mest på spel.
idag, ikväll, då ska jag vara en fantastisk mamma som orkar lyssna på alla historier om maskar och orättvisor. som skrattar så det klirrar i glasen och som orkar vara nära nära.
mors dag på söndag, och jag tycker att vi alla borde fira oss själva för att vi kämpar och gör vårt bästa - heja oss! 

samtidigt på Instagram

större delen av veckan i sjuksäng, har ni hört det till leda redan? 

men när jag ser tillbaka på veckans flöde på Instagram är det lätt att se att livet bjöd på mycket fint. 

både innan, under och efter. 

i tisdags susade jag hem efter mycket produktiv jobbdag; packade cykelkorgen med det sista av lådvinet  samt SATC-boxen och susade uppför backarna till min bästa vän. 

det kravlösa och fina i att ha en vän som känner en utan och innan. 

skratta, äta och tänka samma tankar. 

mitt hjärta. 

på onsdagen vaknade jag trött. 

inte på grund av vinet. 

jagade runt lite med dammsugaren medan den lilla tjej jag vabbade för sov sig nästintill frisk och slog upp sina ljusblåa först klockan 11. 

det. har. aldrig. hänt. 

min rara kollega S var inte rädd för baciller utan kom förbi och bjöd på välbehövlig paus och kloka tankar. 

hon lämnade fin-knäcke och recept, måste provbaka bara först - sedan kan ni få receptet! 

maken fixade veckans bukett ur gräsmattan innan den klipptes för första gången den här säsongen. 

i torsdags knäppte jag väl knappt en enda bild, men fredagkvällen bjöd på sommarvärme och faktiskt en känsla av att närma mig frisk. 

jordgubbar med mjölk utomhus utan kofta klockan 20. yey. 

den lilla sparven vi matat hela vintern och numer är allt annat än rädd av sig. 

den här kvällen njöt han rester av fröna och ostbågar, lyllo!

ungarna var fredagströtta och somnade som så ofta i samma säng efter en hel del tissel och tassel långt efter läggdags. 

lördagen kom och jag vaknade med ett bakslag - feber igen! 

ledsen, trött och hostig. 

blev inte ens en tur till godisaffären. 

tur att man kan handla hemma i skafferiet! 

med godis-biljetter i hand kom de och raffsade i fatet och fyllde sina påsar. 

given succé. 

lördag kväll och min mamma bjöd på middag - tack snälla! 

 stora tjejen stannade hos grannen och körde mello-mys all night long. 

tröttmössa idag - jojjomen. 

vi kom hem med trötta sonen och ingen av oss ville se Mellot. 

tog min sista ork och satte in 2012 års foton i en pärm. 

heja mig! 

söndag med en lång morgon i sängen. 

lillebror letade efter sin syster som sov borta men fann istället en geting som var nära döden. 

på egen hand byggde han ett litet sjukhus och skötte sin patient exemplariskt. 

den lille veterinären. 

efter att ha varit iväg och lekt hela dagen kom han hem till tom sjukbädd. 

hans patient var borta och tårarna rann tungt för hans kinder. 

vad ska det bli av dig mitt hjärta? 

det var den här veckan i maj det. 

det närmar sig semester och jag räknar ner - fem veckor; kan det verkligen stämma!? 

summering

torsdag. 

vika världens största tvätthög. 

och då menar jag verkligen världens största. 

sedan studsa och hänga. 

redigt skön torsdag om du frågar mig. 

jobba en natt. 

vakna till solsken.

njuta med kaffe i en stol och titta på barn som leker. 

njuter av stora barn, verkligen njuter. 

redig fredagsmiddag och mys. 

tog en promenad lite sent med stora tjejen och hennes dockvagn. 

så glad att hon fortfarande vågar vara sju år, sjuåringar får leka med dockor. 

punkt. 

hamnade hos hennes kompis och blev bjuden på ett glas rosé ute i solen. 

fick slita oss hem. 

vaknade till ännu en solig dag. 

en solig dag och godis, samt upprullade byxor och ljumma vindar på nakna anklar 

- det kallar jag lyx. 

en eftermiddagsfika med årets första rabarberpaj hos mor och far. 

rabarberpaj med riktigt smör och vaniljvisp, finns inte mycket som slår det. 

särskilt inte när den är toppad med fint umgänge. 

lämnade barnen i tryggt förvar hos mormor och morfar.

och for hem för att svida om för en helkväll med The Boss. 

och min man. 

älskar den här blusen. 

men den har en hopplös färg. 

en kallt grå-rosa ton som bara fungerar under det varma halvåret, 

resten av året ser man olevande ut i den. 

lite oäkta bling runt halsen och bekväm skor till det.  

majvindarna tillät oss att sitta ute och njuta en sushi innan vi tog en promenad till Friends Arena. 

det var inga problem att hitta, bara att följa strömmen. 

när vi öppnade dörren till arenan stannade vi alla fyra och bara gapade. 

så. jävla. stort. 

och nästintill fullsatt. 

gubben rockade tre timmar nonstop. 

det sista riffet på låtarna gick ihop med de första ackorden på nästa. 

vid varje låt. 

han var genomsvett efter en sång och bjöd på en show jag aldrig sett maken till. 

hans leende talade för sig självt; born to entertain. 

My hometown med 65 000 vajjande händer och lysande mobiler. 

magiskt. 

tror att man kommer referera till den här kvällen i framtiden. 

gissar att jag var mer sliten än Bruce när jag vaknade. 

trots sovmorgon. 

hämtade två barn som var tankade med gos och snos. 

tog en burgare och fortsatte hem för att övningscykla, tvätta och grilla.

redig söndagskänsla där. 

kan inte säga att jag är sugen på att ställa klockan på fem men imorgon är det dags att jobba igen. 

hoppas ni haft en fin helg och är redo för vardag. 

saker jag tänker på

kanske ser min dotter tillbaka på sin uppväxt som en missmatch av animalprints. 

djur i plast, mjukisdjur i hela sängen, sommarkaniner och planscher på väggarna. 

djur djur djur. 

själv är jag ingen djurmänniska i den meningen att jag är bekväm med djur, men att jag gärna toppar en i övrigt clean outfit med lite djurtryck är ingen nyhet. 

min dotter som experimenterar mycket med kläder och smink hemma! just nu verkar inte helt sen på att snappa att just leo är ett mönster att satsa på. 

det är ett enda virrvarr av mönster och färger men jag låter henne hållas och tänker att då kanske det lugnar sig i tonåren...

oh well. 

ballerinas, linne och jumpsuit - H&M / parkas - Lindex

mini me

dottern sprang runt i sina vita "Converse" igårkväll likt en yster vårkalv. 

det där pirrigt sprudlande och oförstört glada är det jag älskar mest med mina barn. 

La Redoute har mycket fint nu och det är kul att mycket är till en billig penning samt i fina kvalitéer. 

klick klick!

kofta, jacka, tischa, skor och shorts - La Redoute
solglasögon - H&M 
glass - nya Daim med jordgubbssmak från GB

bloggen och IRL

- mamma, vet alla vad jag heter? 

- hur menar du då? alla i hela världen? 

- ja, det står väl på Facebook? 

- men du har ju inte Facebook. 

- nä men du har ju. 

min lilla stora sjuåring håller på att reda ut hur världen fungerar. och jag måste prioritera om en del grejer, fokusera på det viktiga och sålla.
det är en del i att min blogg förändrats en del den senaste tiden.
trots att det inte är många som läser här så känner jag att jag måste sålla mer med vad jag skriver.
vinkla det annorlunda.

hon är ett barn av sin tid, och jag tror inte att hon kommer att fara illa av att det finns bilder av hennes småbarnsår på nätet. ej heller tror jag att anekdoter om söta saker hon gjort eller hennes mammas psykbryt kommer följa henne genom livet.

men jag väljer att fasa ut barnen på det sättet att mina texter får handla om mig och mitt liv, min vinkel av mammalivet, som till största del består av att vara mamma till två kloka ungar som håller på att växa om mig i både skostorlek och streetsmarthet.
jag kommer att fortsätta visa bilder på mina barn och min familj och jag kommer fortsätta att berätta om saker som händer.
men det får följa de nya premisserna.

hoppas ni fortsätter att följa med!

big girls do cry

men kolla titta!

hon gjorde det!

uppladdningen och nedräkningen hade pågått och en vecka och igår var det så dags för den stora dagen. 

med oss hade vi hennes bästa vän samt hennes mamma, som fint nog kommit att bli en av mina nära vänner. 

den mycket lugna och noggranna mannen på Smycka i Sollentuna centrum kan verkligen rekommenderas. 

jag är lätt allergisk mot vuxna som pratar barnspråk med mina barn, den här mannen klarade av att lugna och få henne att lyssna då hennes kaninhjärta trummade på i 210 med ett helt vanligt samtal.  

hon hyperventilerade och grät om vartannat. 

efter en fem minuters paus var hon redo. 

1 .  2  .  3 .   pang

så var det klart. 

euforin efteråt - obeskrivlig från oss alla fyra. 

pizza och shopping fick avsluta en fin kväll vi alltid kommer minnas. 

...

en annan som hade kaninpuls, hyperventilerade och nästa grät var jag. 

nästan 30 cm kapat på längden och jag skulle lyssnat på min Anna; det är inte en bra idé. 

nope, jag var inte redo. 

men vad tusan, det växer väl ut. 

bild kommer när det kommer. 

hälsningar hon som är mamma till en sjuåring men ser ut som en 14-åring. 

torsdagsläget

man bara: klipp klipp klipp... 

sedan swish till gymet och tillryggalade 6 km på löpbandet. 

svingade min KB. 

städade badrum. 

snart hämta kids. 

under kvällen pierca Brallisens öron, stor händelse. 

sist men inte minst ramla ihop i soffan med maken och tvättkorgen framför Lyxfällan. 

mitt rafflande liv. 

älskart. 

en fröjd

att sitta bredvid min dotter när hon tittar på först Bulldog och sedan Ponnyakuten.
hon står.
pratar oavbrutet.
i falsett.
allt allt allt är f a n t a s t i s k t !

sjuåringar.
det är trotsåldrarnas efterrätt.

FN nästa

min lilla tunna räka.
hon med armar som stickor och ben som är om möjligt tunnare.
men just nu med, för henne, en glupande aptit.

middagen igår gick ned, men kanske inte mer än så:
- jo, men jag hade nog föredragit om ostsåsen serverades bredvid pastan. och utan purjolöken och majsen.

så det ger oss: pasta och skinka. bara.

försöker lära mina barn vanligt hyffs, och tycker inte att man säger att mat som tillretts av en kär mamma inte ska kallas äcklig.
och det verkar ju fungera.
min dotter - diplomaten.

annat var det med kompisen häromdagen.
o my herregud.

- det luktar illa här.
- du är snyggare utan glasögon.

och så vidare.
man får kämpa på som förälder, det är sannerligen ett heltidsjobb.