rivstart på veckan!
trots stödstrumpor känns benen som knubbiga trötta små stockar efter 6 timmars livsuppehållande åtgärder på krasslig unge.
känns som om jag använde i princip en tredjedel av alla mediciner i medicinrummet...
vilket teamwork, så härligt det är när man har fina kompetenta kollegor att dela sina dagar med.
vid trekaffet insåg jag att jag inte varit på toaletten sedan strax innan 6 på morgonen, prioriteringar mina vänner!
på bussen hem hamnade jag i någon typ av apatisk koma.
möttes hemma av en man och en son som skruvade trall och vaknade genast till liv.
torsk med äggsås raffsade jag ihop i ett naffs tillsammans med sonen.
sen var det bara att skynda vidare mot förskolan för ett föräldramöte jag egentligen inte alls orkade med.
men så glad jag är att jag lyckades uppbringa precis lagom mycket energi för att sitta där och lyssna till de underbara pedagogerna Sigge tillbringar sina dagar med!
min ögon svämmade över av historier om daggmaskar, galonbyxor och vänskap.
redan när Alice satte sin lilla 1 1/2-års fot på den förskolan förstod vi att det var något särskilt.
det var inte någon typ av förvaring så som man läst om att det kan vara.
det här var hennes lilla extended family.
familjemedlemmar som hon än idag talar om, frågar sin bror om hur det går och hejjar på framsteg när hon följer med för att hämta och lämna.
på hans förskola blir alla barn sedda, och de lär sig att ta hand om varandra.
de får vara delaktiga i beslut och rösta i små val.
de får hemlagad mat och sopsorterar på fredagar.
de går på en alldeles för dyr gymnastik och spontanbesöker 4H-gården om barnen så önskar.
de hjälper varandra med resåren under stövlarna och puttar varandra fram i tunga backar.
något jag ser att Alice har i bagaget nu när hon kastades in i den tuffa skolvärden där alla barn inte har haft samma tur de första åren i livet.
gåshud.
med det i hjärtat och finfika i magen kan jag somna lycklig.
