med det i backspegeln

den där jäkla lyckan. 

vet att någon sa det i höstas, att jag såg så lycklig ut på ett foto. 

och tänk va; att jag kan få vara det nu. 

jag som för bara 17 år sedan var övertygad om att jag för alltid skulle leva ensam, om jag ens skulle fortsätta andas på denna jord. 

ensam med allt det där jag tänkte på som inte fick plats i vare sig hjärnan eller hjärtat. 

ensam med alla beslut och hårda ord. 

jag kunde inte med mig själv på något plan, tyckte att jaget ständigt var i vägen. 

ville bli en del av en vägg för att slippa något fokus över huvud taget. 

och nu, här idag, 34 år and counting - lyckligare än någonsin. 

och jag tänker inte alls sluta skryta med att det känns toppen. 

för jag vet hur det är att vara där nere under ytan och jag är mycket väl medveten om att jag snart kan hamna där igen så därför tänker jag leva fullt ut även idag. 

att vara tonåring, rotlös och skitskraj - det är inget för veklingar som jag. 

tack april och välkommen sköna maj

strålande avslut på april, ja förutom just den allra sista dagen som hos oss både bjöd på rusk regn och kyla. 

men dessförinnan hann jag med både korallackade tår mot grönt varmt gräs och ballerinapremiär. 

efter en jobbhelg mitt i påsken var det två lediga dagar med kidsen och vi njöt av värme och varandra under körsbärsblommorna i Humlans parklek. 

stekhett!

jag lagade världens godaste spenatsoppa, det tyckte kanske inte precis hela familjen men ärligt talat så är jag omgiven av små människor som är enormt skeptiska till nya smaker och konsistenser så det var inget nytt under solen. 

receptet fann jag hos otroligt inspirerande Åse på bloggen 56 kilo. 

igår lagade jag en Biff Stroganoff efter hennes recept och det blev ljuvligt. 

ljuvligt! 

har gjort om lite hemma och en smatt som tidigare varit kal och tråkig har nu fått sig både en spegel och ett skoskåp vars främsta uppgift är att vara avställning av finheter. 

just nu står där dessa ljuvliga rosor. 

sedan en vecka tillbaka och fortfarande lika rakryggade och färgglada. 

denna första helgen i maj har vi varit lediga. 

barnen har tillsammans med maken njutit hela fyra lediga dagar medan jag jobbade fredag kväll. 

men man kan ju ha fredagsmys på en torsdag också, så det så. 

lördagen spenderade min förstfödda i repetitionshallen, det blev en tidig lördagkväll efter lite mat och lördagsgodis. 

och trots pirret inför söndagens två föreställningar somnade hon snabbt och sov tungt. 

söndag morgon innebar förberedelser. 

både mentalt pepp-mässigt och med kläder och smink. 

ser ni de randiga naglarna? mycket nöjd med dessa! 

& visst var hon fin min alldeles egna tigerunge. 

hon sprudlade på scenen, de smala små benen hoppade som trumpinnar och leendet satt som en smäck och kom sig helt naturligt. 

energin mitt hjärta, energin! 

på kvällen var jag tvungen att fira denna ljuvliga helg. 

det allra allra finaste; att min tjej stod inför 200 människor på en scen och tyckte att hon gjorde bra ifrån sig. 

stort. 

rysningar. 

må du alltid tycka att du duger. 

nu har den här veckan just startat och jag inledde den med ett löppass efter avlämning. 

6 km på exakt 30 min. 

jösses! 

så jäkla nöjd och stolt. 

med sol i ögonen och Mix Megapol i öronen var det knappt jobbigt. 

efter en andra kopp kaffe och lite extra stödfrukost ska jag ge mig ut för att gräva och plantera. 

fin vecka det här, det känner jag på mig! 

glad måndag vänner. 

tacksamheten

tränade imorse. 

och såg två jag kände igen. 

den ena sprang rakryggat på på löpbandet med blicken fäst utomhus. 

han tuggade på, målmedvetet, utan att se det minsta trött ut. 

och jag såg på honom i smyg som jag gjorde när jag var sju år; som en man som kunde allt och orkade allt. som hade svar på allt och som alltid skulle finnas där. 

med stora svarta Ray Bans om somrarna, alltid med en önskan om glass. 

fortfarande finns han här för mig. när jag behöver, och när jag inte förstår att jag behöver. 

frågar och lägger sig i, bryr sig och tar hand om. planerar och fixar. oroar sig och löser saker. 

pappa min pappa. 

den andra tuggade på på sitt löpband, lite tröttare men lika koncentrerad och log med precis hela ansiktet när hon såg mig. 

den där värmen som ångar och osar om hela henne. 

hon ser och hör allt, precis som hon alltid gjort.

alltid med familjens bästa för ögonen, som hon slagits för oss. 

en ödmjuk tigrinna med snälla ögon, bullriga skratt och varma armar. 

lilla mamma. 

tänk att jag får ha dem nära. 

alltjämt på gångavstånd när det behövs och bara för mitt höga nöjes skull. 

prata, skratta, orka tillsammans. 

så tacksam över att ni tar hand om er så att jag får ha er här länge till. 

puss

rosa tyll och tårar

känner mig lös i konturerna. 

darrig. 

lättrörd och låg. 

har så mycket jag borde men det finns så lite jag orkar. 

så där som jag har det ibland. 

och nu, med åren, så har jag förstått att det inte är något att vare sig oroa sig för eller hetsa upp sig om. 

det är livet bara. 

mitt liv, mitt enda liv. 

det bästa jag kan göra då är att boka av det jag inte måste och bara göra det som får själen att orka ända fram till läggdags. 

idag blir det till att röja i sonens rum och sedan handla lite, för att sedan hämta fyra ungar från förskola och skola och sedan under eftermiddagen lyssna till högljutt stoj från studsmattan. 

lugn kväll i soffan framför Greys och verkligen ingen träning. 

mitt i morgonens värsta gråt ramlade jag över en filmlänk inne hos Weronica och mina ögon fylldes ånyo och rann över. 

det fina i kraften av vänskap och omtanke. 

det lilla som blir det stora.

som den här lilla rosa tyllkjolen. 

en rosa tyllkjol på en hårig glad man. 

så härligt befriande och livspeppande. 

det som för honom började som en kul grej har sedan hans fru diagnostiserats med cancer och överlevt blivit till ett projekt för bringa hopp och uppmärksamma kämpar världen över. 

foton säljs till förmån för en fond i fruns namn. 

mer information finns på The Tutu Project. 

jag klickar hem vykort och tänker rama in. 

nu ska den här tunna själen gå och ta tag i sig själv, men rädd för de här dagarna - det är jag inte. 

upp, upp och iväg

vet inte om ni ser att i de där ögonen, som blinkar lite för snålblåst och isig snö, så finns det en gnista. 

denna kalla fredagmorgon och jag var på väg mot den sista dagen på första introveckan på mitt nya jobb. 

och det pirrar i precis hela kroppen av lycka. 

lycka av att känna mig betydelsefull och med i en gemenskap där jag kan påverka för att verkligen bedriva god och säker vård. 

jag har gett Landstinget många år av svett och tårar, då jag stångat mig blodig i det stelbenta sätten att fatta beslut. där jag sett resurser kastas som smulor för ankor och där de kortsiktiga lösningarna regerar. 

många är de gånger då det blixtrat till och värmt mitt hjärta under de här åren, men det handlar om goda kollegor och fina möten med patienter. 

aldrig någonsin har jag känt att jag har varit viktig för min arbetsgivare.

inte förrän jag gick. 

det här är ett osäkert kort, jag vet det. 

jag vet inte vad det blir av det om ett år, om utmaningarna fortsätter komma eller om det känns tryggt och lugnt i magen. 

jag har fått en chans att vara med om något unikt och jag tog den, utan att tveka ett endaste litet dugg. 

2014 - jag är så glad att du är här! 

kärlek banne mig

skolan.
ångestfyllt och darrigt.
eller bara från klarhet till klarhet.

en del barn har det lätt som en plätt och saknar utmaningar, för andra är det en ständig kamp och en utmaning att bara ta sig dit om morgnarna.

vår dotter har fått en lärare som verkligen ser alla barn.
alla 24 stycken har hon järnkoll på.
24 stycken att varje dag bekräfta och uppmuntra.

på veckans föräldramöte talade hon om svårigheten då en del barn säger "jag kan inte, jag är så dum"
den där ambivalensen och tvivlena på sig själva som bara växer sig större med ökad ålder, eller kanske tar sig uttryck i argsinthet och utebliven närvaro.

hennes svar på barnens egna tvivel?

nej du är inte dum, du har bara inte hunnit lära dig det här ännu - kom igen nu!

och där satt jag och kände hur hela jag ville ställa mig upp, applådera och ge henne en stor kram.

och inte en enda vuxen människa i det där trånga rummet reagerade.

med tårar i ögonen sa jag: det är vad man önskar att man fått höra när man själv gick i skolan och såg mig runt på en del nickande huvuden.

vi är så snabba med att döma, men fasen - visa lite kärlek också när det behövs!

dagens allra största kram till den bästa lärare jag mött.

på G

dessa sista skälvande timmar denna första månaden på året och jag är PÅ.

Anna på Rackarungar och Lilla U har en toppengrej för blogginlägg och denna månad är det 

GRÖNA FINGRAR :: GODASTE :: GLAMOUR :: GRÅT

här följer min lista; håll till godo. 

kan vi prata om stockrosor? 

vet inte vad som hände där på sensommaren 2013 men min blomsterfascination eskalerade i alla fall. 

färg färg färg. 

det naturliga och genuina, att köra ner näsan i doften och händerna i jorden. 

och det som saknas mig och som jag drömmer om just nu är stockrosor. 

i alla olika nyanser av rosa. 

längs friggebodens vägg som är ljust herrgårdsgul. 

det är så sommaren 2014 kommer se ut. 

mnåh! 

det finns ju så mycket som är godaste!

men för en helg häromsisten bjöd jag tjejerna på Prosecco med persikonektar och hallon. 

så. himla. gott. 

godaste. 

finns det något mer glammigt än att känna sig pigg och fräsch när årstiden är emot en som allra mest? 

jag behöver verkligen ett ganska tjockt lager av hjälp på traven. 

mycket nyfiken på den här dröm-concealern från Benefit som finns att köpa på Sephora till exempel. 

jag har ju lätt för att gråta. 

så är det ju bara. 

sist jag tårades var i onsdags på sonens simskola. 

när man kan gå helt upp i nuet och bara njuta av den där underbara varelsen som växer, blir klokare och starkare för varje dag och som älskar mig precis lika mycket som jag älskar honom. 

att se honom lyssna och följa instruktioner och utklassa de andra ungarna i bentag; det var en fin timme trots iskallt vatten och bikini. 

faktum är att det sistnämnda gav jag blanka fan i. 

du rockar min värld lilla älskling!

dagens Sixten

- det är så konstigt att jorden flyger helt löst i rymden mamma. 

- mmmm... 

- ... fast det finns så mycket tunga saker på jorden! 

- ja, som elefanter och så. 

- ja, elefanter och höghus. 

- jo det är lite konstigt. 

- tänk om det är någon som håller i jorden, som man gör med en liten lykta. en jätte! 

- mm, det vore coolt. men det tror jag inte. den är nog lös. som månen. 

- ja. men tänk på pingvinerna mamma, som är längst ned och bara: 

"oooouuups vi raaaamlaaaar aaaaav" 

det här att få tänka lite existentiellt på en kvällspromenad med sin femåring. 

med en full måne och sex gnistrande minusgrader, hand i hand. 

kan vi stanna tiden tack. 

det nya

nytt år - nya tider. 

tänker ni så? 

delar ni upp livet i före och efter nyår? 

beslut och planer som genomföras och ändringar som skall starta? 

mindre av det, mer av det och kanske inget av något. 

jag är ganska kategorisk och ordningsam på mikronivå. 

skriver upp och bockar av på listor. 

njuter av kalenderordning och hatar att tvingas ta middagsbeslut i affären en timme innan familjen faller ihop av blodsockerfall. 

men i livet i stort ser jag allt som en enda helhet.

min hud påverkas av mitt känsloliv. 

mitt sexliv baseras på känslan av samhörighet och trygghet i övrigt. 

färgen på tånaglarna speglar min sinnesstämning för dagen. 

mina barn är hos mig 24/7 in mind och jobbet finns där någonstans strax bakom. 

träning, mat och familj. 

vänner och musik. 

det hör ju ihop. 

på samma sätt tänker jag att jag inte lämnar något bakom mig vid nyår och går något nytt till mötes. 

det är ju bara en fortsättning av livet. 

2013 var svårslaget och jag vill inte att det ska ses som avslutat kl 24 den 31/12. 

så;

 låt oss fortsätta det här livet - la dolce vita - även 2014. 

lusselelle

så kom den då, den allra sista förskole-lussen. 

som en milstolpe. 

älskar att vara mamma till stora barn som kan utmana mig intellektuellt. 

men det är ändå något sorgligt över att den här tiden rinner ifrån mig. 

jag minns ju så blixtrande klart alla de andra vintrar vi stått där ute och frusit och tindrat. 

och det allra första tåget då min ilskna lucia kastade sin krona och sprang sin väg. 

här är min lilla stora kloka son som inför dagens konsert deklarerade: 

- jag ska ta i från tårna, armar och hjärnan mamma! 

and so he did. 

finaste ungen. 

131211

vilket spännande datum vi har idag, n'est pas?

knappa två veckor till julafton. 

och snälla; kan det inte komma lite mera snö och minusgrader?

min julmapp på Pinterest är sprängfylld med julinspo men hemmet är fortfarande ganska opiffat. 

det här mörkret har mig i sitt grepp.

Thailands-längtet är på topp, hyn en katastrof och treskiftet hånar mig. 

att jag dessutom ska jobba precis hela julen är inte heller upplyftande. 

sniff. 

denna snoriga onsdag ska jag för tredje gången ge mig på lussebulls-bak och förhoppningsvis lyckas. 

bullar och piff. 

samt firande av åttaåring, så får det bli. 

så himla mycket rött pynt blir det inte. 

gillar skarpt dessa stora keramik-kottar från Hemtex! 

ni har väl inte missat att Musikhjälpen har dragit igång igen? 

årets tema är "alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet" 

ett lite svindlande tema i Sverige där mödradödligheten nästan är lika med noll. 

att arbeta på en nyföddhetsavdelning ger lite insikt i ämnet och i år finns det en chans att skänka en slant via sms i Neonatalen Danderyds namn. 

klicka här och skänk en slant, alla bidrag är varmt välkomna. 

i förra veckan fick den här kloka mannen ett pris av 5i12-rörelsen som arbetar mot främlingsfientlighet, rasism och för mänskliga rättigheter. 

Jason Diakité fick priset med denna motivering; 

"han visat hur man både i ord och toner kan förena ett stort artisteri med ett personligt engagemang i viktiga samhällsfrågor. Han har även genom konkret handling gjort många värdefulla humanitära insatser över världen"

rabalder uppstod då han i en nysläppt singel sjunger om att slå Jimmy Åkesson gul och blå. 

hans tacktal som får både honom och mig i tårar kan ni se och höra här. 

en annan organisation med fint syfte är World Childhood Organisation. 

de firar 15 år i arbetet för att motverka att barn exploateras och utsätts för övergrepp.

i samband med 15-årsjubileumet släpps ett jubileumsarmband i shopen. 

255 av 500 kronor går oavkortat till Childhoods fortsatta arbete.  

om vi fortsätter på den lite ytliga banan kan jag bara hinta om 

att Chanel släpper ett nytt lack inom kort... 

att jobba natten till julafton och därmed missa uppesittarkvällen och The Holiday känns inte bra. 

inte bra alls. 

denna lite fåniga film som ger mig en varm känsla i magen. 

och Jude Law, ja - det var just det. 

men å andra sidan har jag en tredagarsledighet att se fram emot denna helg och det min förhoppning är att det råder bot på min snoriga näsa och onda hals. 

njut av advent och ta hand om varandra. 

å t t a

åtta år fyller hon idag, mitt guldlockiga yrväder. 

åtta år av känslomässiga bergochdalbanor. 

du kom den där kalla kalla vintermorgonen och vände upp och ned på allt. 

precis allt. 

helt plötsligt visste jag ingenting om livet. 

men du lär mig, varje dag. 

du gör mig till en bättre människa. 

att hänga med dig ger mig så mycket. 

vi har haft våra duster, vilda fighter och sedan tårar och kramar. 

precis så som det är i livet, vi rustar dig för fortsatta känslostormar. 

åtta år på jorden; GRATTiS min skatt. 

denna torsdag

981114

en evighet sedan, samtidigt som känslan av igår. 

i torsdags var det femton år sedan jag och min man startade vårt gemensamma liv. 

15 år av trygghet där vi sett varandra bli vuxna och utvecklas. 

vi var så unga när vi träffades. 

utan rynkor och utan livserfarenheter. 

vi hade inte flyttat hemifrån och inte skaffat oss later. 

vi hade inte blivit sårade och vi välkomnade den här kärleken som man bara gör när man är ung. 

jag var krampaktig i mitt närhetsbehov, otrygg och blyg. 

osäker i mig själv och på mig själv. 

knappt kysst och med kantiga höftben som stacks om man kom nära. 

men du såg något, vågade titta när många andra vek undan med blicken för mitt sköra. 

och trots att jag varit en pina att leva med de dagar jag vacklat i min egen ångest har du tålmodigt stått pall och låtit mina stormar ebba ut. 

men jag tror att vi skördar nu, älskling. 

nu är jag vuxen och du finns kvar. 

vi har en familj som är det finaste jag vet, som gör mig stolt över dig och mig. 

15 år och in i evigheten. 

i torsdag stämplade vi ut från jobbet och checkade in på Yasuragi Hasseludden för ett dygn av ro. 

och nog hann vi njuta, trots att vi försov oss till frukosten. 

hem för fredagsmys med de finaste ungarna i förorten. 

en lördag passerade med lek, handling, träning, städ och tvätt. 

men det var inte ens jobbigt. 

rörde en risotto i raggsockor och skålade med stjärnorna i Så mycket bättre. 

vaknade till solsken och firade söndagen utomhus i en urgammal kyrkoruin. 

kurragömma, korvgrillning och en fläskläpp. 

mamma och pappa på fika, rester av citronkaka. 

rester av vin och en middag som alla tog backning på. 

packa gympapåsar, vika tvätt, söndagsbad. 

det här livet som passerar, alla tusentals dar - det är just de dagarna som de här jag kommer minnas. 

tre dagar, och som jag njutit. 

tack finaste familjen, tack älskade du. 

den känslan

när man ger sitt allt.
lyssnar.
finns där.
tröstar.
stöttar.
pysslar.
peppar.
kramar.
torkar tårar.

och det ändå inte räcker. för att patienten redan blivit så bränd av tidigare sjukvårdsupplevelser.
allt det jag ger av mig själv, ger så att jag nästa känner mig genomskinlig och utplånad som egen person.
hur varje ord jag säger vägs på guldvåg och trots det är en mina som kastas ur min mun.
minor jag inte kan fånga, för det vänds och vrids och tillslut vet jag knappt själv om det var något hemskt jag verkligen sa.

den känslan av enormt trötthet som kommer över mig på den knöfulla bussen hem.
somnar med huvudet mot en regnig fönsterruta.

den känslan sitter kvar litegrann idag.

att idag skrapa upp mig själv från golvet och se att jag gav mitt allt, det är vad jag ska ägna mig åt idag.

samt att ta hand om krasslig son, storhandla och hämta ett gäng tjejer efter skolan.

fin torsdag på er.

morgonens diskussion

- å, tänk - nästa höst då går du på sexårs. då har vi bara ett ställe att lämna på, skönt va?!
- mmm, om det inte kommer ett till barn innan...
- ett till? ett syskon? vill ni ha det?
- JA! unisont.
- mmhm, en som skriker och är vaken på nätterna? och bajsar?
- men mamma, man får ju tänka på det som är härligt och underbart med en liten bebis!

tjoff.
där fick mina redan sladdis-ömma äggstockar ännu en känga.
jag som precis tryckt undan förra veckans mycket ovana men starka känslor.
bara en liten till.

sväljer ner detta med en balja kaffe, dags att stuva blomkål och hänga tvätt innan kvällsjobb.
häpp!

små så små

sommaren 2013 - jag är så glad att du blev precis så här. 

lata dagar utan så himla många måsten. 

med en ganska avslappnad mamma, fru och Anna.

gav mig själv uppgiften att inte säga "mmm, vänta - inte just nu" till mina barn lika mycket som det blir i vardagsbestyren.
lät de ta sin plats.
lyssnade tills mina öron verkligen inte orkade med mera babbel.
skrattade så mina smilgropar nästan fastnade.
satt stilla och tittade uppmärksamt på det som behövde bli tittat på.
är det närvarande man kallar det?

våra barn är nu 5 1/2 samt 7 1/2 år gamla. 

det har gått ofattbara 7 1/2 år sedan våra liv ändrades den där kalla snöiga decembermorgonen.

en evighet och på samma gång en sekund. 

de där känslorna jag tror alla föräldrar förundras över; hur var livet innan? 

den stora börjar i andra klass och den lilla går nu sista året i förskolan. 

när man är sju år idag är det sällan man får vara sju år. 

redan i första klass förundrades jag över alla iPhones och denna överlag märkeshets. 

de hårda orden, vassa armbågarna och ögonkasten i lönndom. 

så långt ifrån det jag vill att mina barn ska behöva tampas med redan nu. 

man är barn i 18 år, resten av livet är man vuxen. 

skynda dig att vara så liten så länge det bara går. 

gör det du måste och lär dig hur du ska uppföra dig men våga släppa tyglarna och springa lös i höstlöven och äta godis tills det sprutar ur öronen.

vår sjuåring leker med dockor, hon leker familj och i det andra ögonblicket är hon ursnabb på att hitta sätt att navigera på iPaden. 

hon låtsas att hon sms'ar och frågar om jag spelar Facebook. 

hon matchar sina kläder som Caroline af Ugglas och tycker att fodrade gummistövlar är en toppenidé. 

hon vet hur barn blir till, och kommer ut för den delen, hon läser knackigt och ritar superfint. 

hon har sett sin mamma gråta många gångar, hon torkar tårar och lyssnar uppriktigt. 

hon kan skratta så potatisen hoppar ur munnen vid matbordet och hon gråter när hennes fisk mår dåligt. 

hon tycker inte om något som skavar och hon tror att hon kan sjunga på engelska. 

hennes guldiga lockar ger henne en aura av ängelstoft men hon är slug som en räv. 

sju år. 

kan vi inte låta våra sjuåringar få vara små? 

jag vill inte tampas med preeteen redan nu. 

toppar under t-shirten och nätmobbning, det är för tidigt för det. 

älskade hjärta, 

din mamma älskar dig precis som du är precis just nu - låt ingen annan bestämma att du måste bli stor. 

kära bloggen,

kan vi prata om vårt förhållande?
det är liksom inte dig det är fel på, jag älskar ju bloggar! men tiden - tiden!

det är uppenbarligen mig det är fel på.
det här projektet startade som en ventil för att skriva av mig massa skräp som hängde som en tung ryggsäck och utvecklades på något sätt till en väldigt öppen Facebook-profil. där jag skrev precis vad som föll mig in, med fler och fler bilder.
sedan började jag tänka för mycket över hur det kunde uppfattas och jag drog in på antalet inlägg och bilderna gick igenom en mycket hårdare granskning innan publicering.
sen tror jag att jag fick hybris och försökte leka proffs-bloggare, utan att ha en enda timme avsatt till bloggande i min vardag.

och lite där är jag nu.
vara eller inte vara.
men kanske om jag kompromissar lite; mera spontant och inte så regisserat. när tid ges. utan dåligt samvete. det är det eller att lägga ner.

hösten 2013; vi står inför ett vägval.

det viktiga

av en slump ramlade jag över Pernillas blogg idag.
denna starka och modiga 22-åring.
och det har tagit flera av dagens timmar att läsa igenom, inte allt men valda bitar.

det var som att hitta sin dagbok på nätet.

flera utav hennes inlägg skulle jag kunna sätta min signatur under.

starkast i allt är den där känslan hon förmedlar om att vara ensam.
ensam i vardagen och ensam i sin hjärna.
om känslor och tankar som svämmar över och inte passar in.

för bara fyra år sedan trodde jag att jag alltid skulle vara en ätande tjej med anorexi.
men idag kan jag med stolthet och glädje i rösten meddela att jag är en vanlig kvinna, med en ovanlig bakgrund men med helt normala matnojjor till och från.

det tog sina år.
men nu står jag här.
högst levande.
med livets största gåva i bagaget - den att ha omvärderat precis allt i livet.
vänt på varje tanke har jag gjort och kan nu till fullo känna total lycka.
en sån lycka som jag hoppas att alla kan känna och som jag inser kanske sticker i ögonen på en del.

men min lycka är ju min egen.
och din lycka är din egen.

det jag värderar högt i livet är med största sannolikhet inte det du ser som värdefullt.

idag kan jag tillåta mig att bli fly förbannad, skratta högt utan att någon annan skrattar, prata när jag har något att säga och att njuta av att bara vara med de jag älskar allra mest.

för egentligen har det ju aldrig handlat om varesig maten eller vikten.
det har handlat om att finna mig själv värdig att njuta av livet.
i allt vad det innebär.

de dåliga dagarna är nu lätträknade.
men jag kan se hur viktiga de är för att jag ska finna min ödmjukhet inför det här livet jag har valt att fortsätta leva.
livet fick jag som gåva, men det är bara jag som kan ta ansvar för mina val och handlingar och dra det i den riktning som gör det värt att leva.

har jag klarat det kan alla klara det.
låt ingen stå i vägen för din egen lycka.

hejja livet!

och där sätter vi stopp för floskelkavalkaden ikväll.

sex år and counting

sex år som fru igår.
firades inte lika storslaget som förra årets Parisresa.
men vet ni; det gör liksom inget.
vi kommer alltid ha Paris för det första.
och annars då: jamen vi skulle väl inte varit tillsammans så länge om vi bara levde för de där få dagarna som är så himla speciella.

jag föddes ju som tant och har alltid älskat det lugna i livet.
minns hur jag drömmande skrev i min dagbok som 18 åring när vi just mötts om hans lugna sinne och raggsockorna på hans fötter. hundpromenader. te-drickandet. lugnet.

i höst firar vi 15 år som par och jag kan inte se mig med någon annan än just dig.
du ser mig.
hör mig.
känner mig.

häromveckan när vi satt tysta och ensamma i bilen och du tog min hand till Bruno Mars Locked out of heaven, det ger mig rysningar än idag.

älskade, du och jag baby

sånt som får mitt hjärta att knyta sig

morgonens samtal i bilen på väg till förskolan efter sprutan:

- mamma, jag vet att storkillarna kommer tycka att mitt blomplåster är töntigt.
- gubben, du vet att det inte är töntigt. man får tycka om vad man vill.
- ja just det, pappa gillar ju också blommor Blixten!
- mmm, det är fint - men jag vet att dom kommer tycka det i alla fall.
- du får bara strunta i dom, du får tycka vad du vill och jag älskar också blommor.

orkar inte.
det är 2013, har vi verkligen inte kommit längre än hit?