söndag, april 13, 2014

tacksamheten


tränade imorse. 
och såg två jag kände igen. 

den ena sprang rakryggat på på löpbandet med blicken fäst utomhus. 
han tuggade på, målmedvetet, utan att se det minsta trött ut. 
och jag såg på honom i smyg som jag gjorde när jag var sju år; som en man som kunde allt och orkade allt. som hade svar på allt och som alltid skulle finnas där. 
med stora svarta Ray Bans om somrarna, alltid med en önskan om glass. 
fortfarande finns han här för mig. när jag behöver, och när jag inte förstår att jag behöver. 
frågar och lägger sig i, bryr sig och tar hand om. planerar och fixar. oroar sig och löser saker. 
pappa min pappa. 

den andra tuggade på på sitt löpband, lite tröttare men lika koncentrerad och log med precis hela ansiktet när hon såg mig. 
den där värmen som ångar och osar om hela henne. 
hon ser och hör allt, precis som hon alltid gjort.
alltid med familjens bästa för ögonen, som hon slagits för oss. 
en ödmjuk tigrinna med snälla ögon, bullriga skratt och varma armar. 
lilla mamma. 

tänk att jag får ha dem nära. 
alltjämt på gångavstånd när det behövs och bara för mitt höga nöjes skull. 
prata, skratta, orka tillsammans. 
så tacksam över att ni tar hand om er så att jag får ha er här länge till. 

puss

2 kommentarer:

Miss Marie sa...

fint! :)

Torbjorn Johansson sa...

man tränar inte för att bli yngre, man tränar för att bli äldre, är d någon som har sagt. vi tänker va me länge.
kram
mamman o pappan