mellan dom här två bilderna är det ganska precis 4 timmar. jag tänkte nu försöka återberätta förlossningen samt dagen innan. det kommer att bli långt och säkert lite osammanhängande. men jag gör det för min egen skull. så det så.
det var lördag morgon. Brallisen hade kräkts i vår säng hela natten. vaknat en gång i timmen av att hon kräktes. på mig och pappan. föräldrarna var minst sagt lika möra som Brallisen och kände sig lite kymiga i magen. vi åt frukost och degade. magen var nästan i en konstant sammandragning hela förmiddagen. inte så det gjorde ont. men den var hård och Bus var fortfarande lite oroväckande lugn därinne. pappan och jag lagade lunch. fil till mig som mådde illa och inte hade aptit, massa varmkorv till honom och lite lite lite fil till Brallisen som hade ont i magen och ännu mindre aptit än lilla mamman.
när Brallisen somnat av utmattning så började pappan att renovera lite i Bus rum, jag gör ett sista ryck sa han. och syftade på att vi fått en tid för igångsättning av förlossningen tisdagen den 26/2. sagt och gjort. han tyckte att jag skulle lägga mig och vila. vilket jag iofs både ville och behövde. men sen hade jag ju fått en check med halva priset på skor till Brallisen som MÅSTE utnyttjas. så jag for mot skoaffären. där träffade jag en kompis som jag inte sett sen i våras. hon frågade när det var dags och jag sa 1/3. åh så den kan komma vilken dag som helst nu då fortsatte hon. ja det kan den svarade jag...
inhandlade supersöta sneakers till sommaren. och for vidare mot Lindex i TC där jag lagt undan vinterkläder (next season) till Brallisen (viktigt viktigt...) och var dessutom tvungen att tanka på vägen.
kom hem typ 14.30. då sov Brallisen fortfarande och jag började styra med lite pyssel som man alltid har: tvätt och plock. tänkte att den där powernapen tar jag lite senare. Brallisen vaknade och vi fikade mellis. kokosbollar!! eller hon åt inte så mycket såklart men vi desto mera ;D
pappan och Brallisen myste och lekte lugna lekar och jag tog en lite nap. kanske en kvart eller nåt typ. gick på toa och då kom (varning för äckel!) slemproppen. så var det inte förra gången tänkte jag! ringde mor min och informerade om att det kanske blir något nu... hon skrattade och sa att jo jo, så var de när du kom oxå - vänta du bara en timme så har du värkar. och min kloka mor hade såklart rätt! lite lätta värkar, mensmol med ryggont hela kvällen. men inget värre än det jag märkt av tidigare. jag och Brallisen duschade och hon klagade på att tjocka magen tog för stor plats i duschen... kunde inte annat än hålla med. under em började dessutom Bus i magen vakna till och det var nu ett jäkla liv därinne!! magen for att alla håll och kanter.
när vi knoppat Brallisen så var det tid för oss att äta mat. mumsig lax i ugn med potatis och kall sås med sweet chili. perfekt! satt länge och pratade och myste. sen började melodifestivalen och jag satte mig för att kolla. vad pappan gjorde kan jag nu inte riktigt komma ihåg... något på övervåningen. jag hade nu ringt min mor och sagt att värkarna verkar tillta och att de nog får en övernattare där snart. skickade pappan med Brallisen till dom efter melodifestivalen och började packa det sista. fick ibland avbryta för att andas lite och hänga på stolen. men det var helt överkomligt och inte jätteont. sminkade mig och satte upp håret för att slippa ha det i ögonen. men raka benen gjorde jag inte i alla fall.
pappan kom hem. vi åt lite popcorn och jag började nu få resa mig för att parera värkar oftare och oftare. pappan klockade mig på tre minuter emellan. men vissa envisa rackare gick inte riktigt över och allt gick ihop i varandra. ringde förlossningen när jag fortfarande kunde prata utan att flåsa och de sa att jag kunde komma in. så vi plockade ihop oss och for mot förlossningen. sms'en gick iväg i bilen vid tiden 22.50 tror jag.
närmare 23.30 var vi inne och en undersköterska hjälpte oss till ett rum. de hade flyttat ner från plan 6 på fredagen och salen verkade allt annat än välfylld med viktiga saker. hon hittade inte något stetoskop och sprang ut efter ett. jag blev nervös och började kolla igenom rummet på viktiga redskap och hittade bland annat ett stetoskop. men det var mycket som var slut... oroligt!!!
barnmorskan kom in och presenterade sig och gjorde en undersökning. öppen 3 cm och det kändes ju allt annat än roligt. hon kopplad upp oss på en ctg-apparat och Bus hjärta slog i 170 så hon ville sätta en skalp (man skruvar in en liten grej i skalpen på bebisen för att mer säkert kunna kontrollera hjärtfrekvensen) för att få bättre kontroll på honom. när hon gjorde det så gick ju vattnet och paniken växte när jag såg att det var rejält meckigt (=Bus har bajsat i vattnet och det är inte bra om dom gör det, kan andas in det - dåligt!) barnmorskan märkte att jag blev orolig och försökte lugna mig med att hon hade kolla på honom nu i alla fall. fick nöja mig med det...
vet att jag kollade på klockan vid 00.10 och ganska snart efter det tilltog värkarna rejält och jag fick börja med lustgas. lovely!! det är verkligen som att bli full: det burrar i läpparna och huvudet susar. minns att jag stod och hängde över sängen och tittade upp på J med drogade ögon. jag såg lixom utifrån hur borta jag såg ut på ögonen. och detta har han bekräftat. värkarna blev värre och värre och lustgasen blev min bästa vän. rumsuppfattningen försvann och jag har nu ingen aning om vad folk runt omkring mig gjorde. J har sagt att barnmorska och undersköterskan pratade med varandra och hon sa "här blir det snart barn". efter ett tag ville hon undersöka mig igen. jag kom på något sätt upp i sängen igen och hon undersökte. vaginalundersökningar är ju kanske ingen hit i vanliga fall men när man har värkar och det är något som håller på att ta sig ut där nere så är det ömt kan jag lova. jag försökte slita bort hennes händer och dom fick vara två stycken som höll emot. barnmorskan blev arg på mig och jag försökte verkligen skärpa mig. hon sa: öppen 5 cm Anna.
du skämtar replikerade jag. för mitt inre såg jag framför mig minst 8 timmar till av dessa inte så snälla värkar. kollade på klockan och den visade strax innan 01. jag vill vila!!!! ylade jag.
det blev inget vilande. värkarna tilltog efter undersökningen och det kom mera meckigt vatten. och värkarna var nu inte av denna värld. känns det som om du vill krysta Anna? frågade hon.
jag tror det svarade jag.
upp i sängen igen.
nu är det snart dags att krysta Anna. jag ser att huvudet är på väg.
jag trodde henne inte. inte ett dugg. varför jävlas och skoja sådär när det är typ 5 timmar kvar av detta??
sen var det bara att börja krysta. för när krystvärkarna kommer så vet man att det är det man ska göra . hela kroppen skriker: krysta!! och det är bara att ta i för kung och fosterland. men det gjorde så överjävligt ont. går inte att jämföra med Brallisen, förmodligen för att den här grabben hade bråttom bråttom det var som att bli överkörd av tåget. jag var tvungen att skrika. så jag skrek. rakt ut. bara rakt ut. för kung och fosterland. men inte blir det bättre av det.
och barnmorskan bannade mig och sa att jag skulle hålla tyst och ta i istället. så det gjorde jag.
sen stod huvudet och var nästan nästan precis ute. och då för man inte krysta. för då kommer man aldrig mera vilja göra barn typ... så hon sa att jag skulle flåsa. så jag spände ögonen i undersköterskan, hon var mitt hela fokus - har ingen aning om vad J gjorde just nu, och flåsade flåsade flåsade.
och sen kom den, värken som slutade med ett plopp. det är en sån sjuk känsla. det är som splatsch och plupp och ingen smärta och enorm lycka så sammanblandat att man blir helt förvirrad. men han kom. Bus kom ut och han skrek. han skrek men var lite blek. den hala lilla fisken kom upp på mitt bröst. när barnmorskan höll upp honom och han var på väg till mig så såg jag den och sa rakt ut: hon har en snopp!!!
pappan hade en tår i ögat och jag kände mig helt förlamad av alla känslor. helt blank nästan. det är så stort. att få upp sitt barn på bröstet för första gången. det är det som gör den hemska smärtan värd det. alla gånger.
01.33 tog han sitt första andetag och kom upp på min mage, men han var lite blek och fick gå iväg med barnmorskan och J för att träffa bästa doktorn på hela mitt jobb. och A tyckte att han var fin. lite blek och stånkig men ingen åtgärd. så han fick komma tillbaka till mig. och ligga bredvid mig när vi väntade på att den där jävla moderkakan skulle komma ut. mina ben och hela jag skakade helt galet av ansträningen, den kalla salen och allt adrenalinpåslag. så jag försökte hålla honom samtidigt som hon bad mig att krysta ut den där moderkakan som satt som berget visade det sig. den måste komma inom en timme efter födelsen annars får man åka upp och operera ut den, inte kul. till slut kom en till barnmorska som hängde på min mage tills den släppte. det var inte najs. men inte rikgtigt lika illa som att krysta ut Blixten såklart, men den smärtan hade jag typ redan glömt då (ha ha ha!)
Blixten fick vara hos sin pappa för jag skulle undersökas och var helt darrig fortfarande. men efter världens bästa dusch så fick jag äntligen ta mig en riktig titt och snos. och han var världens finaste. precis som jag misstänkte så var det kärlek omedelbart utan att behöva tänka så kommer det över en. en känsla som är så stark att man blir helt nockad. och sen släppte jag honom inte. bara när jag var tvungen att stappla till toaletten då och då.
lilla familjen fick till slut, vid 6 tiden, rulla upp till avdelningen för att vila litegranna. pappan somnade bums och sov nog hela två timmar medans jag och Blixten mest låg och undersökte varandra och snosade. världens bästa tid!!!
så så gick det till när Blixten föddes. Brallisen blev storasyster och jag och J fick en ny liten att älska.
