981114
en evighet sedan, samtidigt som känslan av igår.
i torsdags var det femton år sedan jag och min man startade vårt gemensamma liv.
15 år av trygghet där vi sett varandra bli vuxna och utvecklas.
vi var så unga när vi träffades.
utan rynkor och utan livserfarenheter.
vi hade inte flyttat hemifrån och inte skaffat oss later.
vi hade inte blivit sårade och vi välkomnade den här kärleken som man bara gör när man är ung.
jag var krampaktig i mitt närhetsbehov, otrygg och blyg.
osäker i mig själv och på mig själv.
knappt kysst och med kantiga höftben som stacks om man kom nära.
men du såg något, vågade titta när många andra vek undan med blicken för mitt sköra.
och trots att jag varit en pina att leva med de dagar jag vacklat i min egen ångest har du tålmodigt stått pall och låtit mina stormar ebba ut.
men jag tror att vi skördar nu, älskling.
nu är jag vuxen och du finns kvar.
vi har en familj som är det finaste jag vet, som gör mig stolt över dig och mig.
15 år och in i evigheten.
i torsdag stämplade vi ut från jobbet och checkade in på Yasuragi Hasseludden för ett dygn av ro.
och nog hann vi njuta, trots att vi försov oss till frukosten.
hem för fredagsmys med de finaste ungarna i förorten.
en lördag passerade med lek, handling, träning, städ och tvätt.
men det var inte ens jobbigt.
rörde en risotto i raggsockor och skålade med stjärnorna i Så mycket bättre.
vaknade till solsken och firade söndagen utomhus i en urgammal kyrkoruin.
kurragömma, korvgrillning och en fläskläpp.
mamma och pappa på fika, rester av citronkaka.
rester av vin och en middag som alla tog backning på.
packa gympapåsar, vika tvätt, söndagsbad.
det här livet som passerar, alla tusentals dar - det är just de dagarna som de här jag kommer minnas.
tre dagar, och som jag njutit.
tack finaste familjen, tack älskade du.
