torsdag, oktober 24, 2013

den känslan

när man ger sitt allt.
lyssnar.
finns där.
tröstar.
stöttar.
pysslar.
peppar.
kramar.
torkar tårar.

och det ändå inte räcker. för att patienten redan blivit så bränd av tidigare sjukvårdsupplevelser.
allt det jag ger av mig själv, ger så att jag nästa känner mig genomskinlig och utplånad som egen person.
hur varje ord jag säger vägs på guldvåg och trots det är en mina som kastas ur min mun.
minor jag inte kan fånga, för det vänds och vrids och tillslut vet jag knappt själv om det var något hemskt jag verkligen sa.

den känslan av enormt trötthet som kommer över mig på den knöfulla bussen hem.
somnar med huvudet mot en regnig fönsterruta.

den känslan sitter kvar litegrann idag.

att idag skrapa upp mig själv från golvet och se att jag gav mitt allt, det är vad jag ska ägna mig åt idag.

samt att ta hand om krasslig son, storhandla och hämta ett gäng tjejer efter skolan.

fin torsdag på er.

4 kommentarer:

Heman sa...

Tänker att dina ord säkert var de rätta (de brukar ju vara det) men hen kanske inte kan ta in dem just där och då. Om några timmar/dagar/veckor kanske det är just de orden som hen hör i sitt huvud och känner sig starkare.
Styrkekrmar

Anonym sa...

Underbara du. I längden kan du ha bidragit till en enorm skillnad! Kanske inte var möjligt för hen att ta in och smälta omedelbart. Tänk om det fanns fler som du.

Anna sa...

Heman: å. jag hoppas verkligen det. tack snälla du, vilka fina ord <3

Anonym: tack så mycket för de orden, de ska jag spara på. kram

Marielle sa...

<3