jag har precis sprungit.
det är sensommar, en fantastiskt vacker kväll och jag står ute och stretchar.
maken kommer ut med telefonen:
- Anna, det är din mamma i telefonen.
- amen, jag kan väl ringa när jag har duschat?
- nej, jag tycker att du ska prata med henne.
det var sirap i stegen, jag insåg allvaret.
tankarna ramlade runt i hjärna och fantasin över otäcka scenarion visste inga gränser.
- hej mamma.
- hej, hur är det med dig gumma.
- säg vad du ska säga.
jag hör vad hon säger; att läget är under kontroll.
att han mår bra nu.
lilla pappa.
bilresan till sjukhuset går i ultrarapid, i svettiga springkläder som fläckas av salta tårar och utan musik på radion.
ett av dom värsta ögonblicken i mitt liv.

5 kommentarer:
Min mardröm.
:(
Mår han bra nu?
gulp. fasan... men sen?
Men åh vad hemskt, min värsta mardröm också! Vad hände? Och hur mår han nu?
Kram!!
LIndaLotta: min med.
Yllet: ja det gör han. tack.
Fru A: fasan. han mår bra nu. men jag kommer aldrig se på honom med samma ögon. det är oro nu, for ever.
Lisa: han fick en tia-attack. oerhört otäckt. han mår bra nu.
Skicka en kommentar