under sommaren var det tysta leken som vi lekte runt middagsbordet.
jag och Blixten förlora alltid eftersom han har en ljudlig stämma och jag måste hyscha honom med jämna mellanrum
fast ibland förlora Brallisen för hon var tvungen att hyscha hon med till pappans stora triumf & glädje.nu har den leken ersatts av
"jag viskar något osammanhängande i mammas öra med mat i munnen och så skrattar vi sen"
jag ska förklara hur det går till:
vi äter, till exempel köttfärssås och spagetti.
sen sitter Brallisen tillslut 2 cm ifrån mig, hänger på min arm och sparkar på min stol.
jag blir lite galen och ber henne sitta själv.
då kommer hon på att hon kan börja leken, för man kan inte neka sitt barn att berätta livsviktiga saker som händer i deras liv.
hon viskar då något i mitt öra så att det killar och jag skrattar och inte hör vad hon säger men gissar mig tillslut till att hon sa: "pappa älskar gullig kattungar" och så fnissar vi lite töntigt i handen, myser och tittar menande på pappan.
nog så.
Blixten börjar bli stor nu.
givetvis vill även han leka "jag viskar något osammanhängande i mammas öra med mat i munnen och så skrattar vi sen"
så han lutar sig mot sin far och
för det mesta är han tyst säger "bsss" sen kastar han huvudet bakåt och skrattar gott åt sin rolighet.
eller så är det pappans tur i leken och då lyssnar sonen andäktigt tills pappan viskat klart
"det är ju jättegott med mjölk" och så skrattar dom ljudligt medans jag och Brallisen tittar menande på varandra och skrattar vi oxå.
oh vad jag gillar min familj.