när man varit på rock bottom har man en stadig grund att stå på.
ett uttalande som malt i min hjärna den senaste tiden.
så sant.
så träffande.
botten kommer alltid att vara närvarande i mitt liv.
något jag kan hota min hjärna och mitt hjärta med när de inte lyder.
när de otäcka tankarna lägger krokben för sig själva.
för hur mycket jag än vill kalla mig frisk, kommer jag alltid att vara en ätande anorektiker.
en människa som lätt snärjer in sig i krångliga och jobbiga funderingar, och som nedvärderar sig själv.
när jag tycker som sämst om mig själv är jag knappt värd vatten och får intala mig själv att alla alla! är värda att äta. även jag.
tillbaka till den lilla frusna håriga tjejen som satt på mattan i flickrummet för att sängen var för mjuk och skön vill jag aldrig.
det är rock bottom för mig.
jag har bestämt mig för att släppa energiknippet som skrattar för högt, pratar för mycket, drar dåliga skämt, klär sig som hon vill och älskar sushi fri.
fri i tanken.
fri i att våga ta i för kung och fosterland när jag uttrycker mig istället för att fånga mig själv i det destruktiva.
livet är för kort för att inte upplevas.
men jag skulle aldrig vilja vara utan den erfarenheten jag har av att må som allra allra sämst.
jag inbillar mig att jag hyllar livet med extra allt nu, lite som att bli pånyttfödd.
det var inte en lätt resa, det var det inte.
det var steg för steg.
men det jag märkte i och med att jag klättrade över mina egenhändigt byggda murar för hur jag skulle vara var att andra människor blir lyckliga av att möta andra lyckliga människor.
att trampa runt på tå kring en tickande bomb av tårar, stränga regler och sorg är inte lätt.
min man har troget stått vid min sida i alla år då jag inte orkade en hel vecka utan att gråta hejdlöst och hata mig själv.
när man är snål mot sig själv är man även snål mot andra.
och snålhet är en kvalitet som inte är vacker hos någon.
nu kan jag se lyckan i hans ögon när jag vågar bejaka mig själv och visa mina fina sidor.
lycka föder lycka.
.JPG)
