dramaqueen

så kändes det i måndags. fast jag inte alls simulerade. jag ska berätta.

det var ju som sagt måndag. gympamåndag. hade ringt högsta hönset i Korpen på dagen och berättat att detta blir mitt sista pass för denna terminen (och i och med detta -sista för alltid förmodligen, har lessnat lite. men det fick inte hon veta.) kändes grymt skönt att fått det sagt. känns som om jag bara varit sjuk och verkligen dragit mig för att gå dit.

med hyffsat lätta fötter knatade jag mot skolan (ha ha, who am I kidding - jag tog bilen i strilande regn). 5 tappra var där för att skutta litegranna. tre veteraner och två nya. körde igång med uppvärmningen och det funka ganska bra. hoppar itne lita högt nu för tiden men va fan.

sen började vi med stationerna. musiken dånade och jag kände att magen drog ihop sig. inte som en sammandragning utan mer som något obehagligt bekant - magkatarrsanfall. fan!

började med att ta långsammar kliv på plinten. tog sen lite vatten och försökte se oberörd ut. stapplade upp för trappen och la mig ner på en bänk = ännu sämre. fasen det gjorde så ont så jag profylaktandades. shit pommes frites, hur ska jag klara mig ur det här tänkte jag. musiken dånade där nere och jag insåg att snart kommer ngn att börja leta efter mig.

gick ner och frågade om jag kunde låna en telefon, inte lite blek om nosen och hållandes om magen. såg att alla blev oroliga, inte goda tecken när en gravid kvinna har ont i magen ju. fick låna en lur och ringde till älsklingen. han visste inte riktigt vad han skulle säga, för vad säger man till någon som har så ont att hon får prata på inandningar? kom överrens om att jag skulle be farbrorn att köra mig hem i alla fall.

och det gjorde han, gubben. fasen vad jobbigt det var att säga att dom gärna fick stanna kvar och gympa färdigt, vilket dom gjorde, dubbelvikt och utan att låta för smärtpåverkad. sen var gubben lite nervös och försökte småprata i bilen, inte optimalt.

hoppa ur direkt när bilen stanna och pustade till J att han skulle följa med för att hämta vår bil. la mig på soffan. nä först tog jag två gravid-vänliga och ganska verkningslösa magpiller och två alvedon. sen la jag mig på soffan, uppallad med en massa kuddar. handen för ögonen och försökte stå ut bara. kände att det började trycka över bröstet och domna i armen och tänkte att nu får jag väl en hjärtinfarkt oxå... sen kommer jag ihåg att jag hörde J komma tillbaka och sen inte så mycket mer förräns jag blev väckt med en puss och en förfrågan om the. hade då sovit i 1½ timme. förmodligen precis vad jag behövde. fasen vad mör jag var efter det.

det är helt sjukt vad ont dom där anfallen gör. inte konstigt att jag tog mig till akuten förra sommaren när jag inte visste vad det var. att man får tryck över bröstet vet jag nu oxå beror på att magsyra lättare åker upp när man lägger sig ner. och armen domnade nog för att jag hade den i en konstig ställning. men helt ärligt så gör det här ondare än att föda barn. trust me, jag har provat. en sån ihållande spänning i hela magen som gör att man inte kan få ner luft ordentligt och syrefattigt blod till området gör ju inte det hela bättre direkt.

nåja, kände mig i alla fall som en dramaqueen. gillar ju annars hyffsat att stå i centrum men inte när alla "tycker synd om en". blä.

men dagen idag har varit bra. förutom att jag inte kunnat sova inför natten jag nu jobbar.