Victorias hjärta

jag gissar att det inte bara var jag som satt och såg dokumentären om Victorias nya hjärta.
och jag gissar att det inte bara var jag som grät.

så härligt och hemskt på samma gång. en tjej som föddes in i en värld av sjukdom, som aldrig upplevt ett "normalt" liv. med sina blåa läppar satt hon och pratade som en halvvuxen, förmodligen för att hon mestadels träffat vuxna och inte barn. och hennes tappra föräldrar som svalt gråten när de pratat med henne och försökt bemöta hennes dödsångest och svåra frågor. en tjej som gått i lekterapi, att det ens måste finnas lekterapi - att lära sig leka. en tjej som aldrig orkat cykla för att handla sitt eget lördagsgodis. en tjej som när hon springer ut från sjukhuset springer som en som gör det för första gången, med steg som vinglar precis som en ettårings.

ens egen värld känns rätt så puttig då. jag ångrar de hårda orden mot Brallisen idag när hon var kinkig och grinig. men innerst inne så vet jag varför. ända sen förra vintern, när hon var så sjuk och trött hela tiden, så har jag burit denna oro. en oro som jag inte vet om den kommer att få ro förräns jag har det svart på vitt att hon är frisk. jag är ständigt rädd för att hon har leukemi, eller ett dolt hjärtfel eller något ovanligt syndrom. något som kommer att ta henne ifrån mig. det är det jag är rädd för. det var därför jag tog henne till akuten tidigare idag när hon var så ledsen för att hon hade ont i örat. önskar att någon ska säga till mig att hon är frisk, helt frisk. att hon kommer överleva. att hon bara haft lite otur. den här hösten har börjat precis som den förra. hon är ledsen och trött, hon orkar inte som andra barn - efter vad jag tror. tycker att jag alltid får ursäkta henne med att hon är trött. ska hon alltid vara så här??? eller är det bara jag som är så orolig för att jag älskar henne så mitt hjärta värker. är det kanske bara så här det är att vara mamma? känner att den här vintern kommer ta musten ur mig precis som den förra.
hur det gick på akuten?
hon har ingen öroninflammation men det är rött i öronen. och den slemmiga hostan är bara en slemmig hosta, kanske pågår 6-8 veckor till och är inget att göra åt.

sen var det en annan tanke som slog mig. jag jobbar med sjuka barn. men jag gråter inte på jobbet. jag gråter när jag ser dokumentärer om sjuka barn. på tv är det verkligt, det är föräldrar som gråter och berättar om sina svårt sjuka barn. det är bilder på sövda barn kopplade till respiratorer och det känns oerhört läskigt. varför är det inte likadant på jobbet?? är jag känslokall på jobbet? inser jag inte allvaret? jag vet inte svaret.