min dotter

är så lik mig. hon ser lite ut som en karbonkopia. ja föutom gropen i hakan och att hon har far sins örsnibbar. men mest som mig. sen är vi ruggigt lika till sättet. jag kan läsa henne. jag ser när hon reagerar som jag skulle gjort på att hennes mor skäller på henne för att hon är busig/bråkig/bara jävlas. och det är lite otäckt när hon blir sådär skämsigt orolig att vi inte ska bli kompisar igen. som om hon tvivlar på min kärlek. för det vill jag ALDRIG att hon ska göra. för hon äger mig. alltid. känslomässigt.

nu ska jag göra födelsedagskorten som måste göras. de ska frankeras och läggas i journalen för att alltid kunna postas, även i nödlägen.