på dagis väntade en trött tjej som prompt skulle stanna för att pröva M's cykel.
att jag lockade med en överraskning hemma hjälpte föga...
men hon tinade när vi gick hem i solen och tittade på myrstackarna.
väl hemma stod en cykel och väntade.
glädjen visste knappt till sig.
hon studsade. hon skrattade. hon jublade & sprang runt.
ungefär som när Blixten kom hem till oss.
orden spruta ur munnen. det blev många dagens citat:
-du är världens bästaste mamma!
-den är super-himla-cool!
sen fick vi vänta en evighet på att pappan skulle komma hem för att skruva fast stödhjulen. tro mig, jag försökte själv först men det gick bara inte. men hon var konstigt nog tålmodig. hon pysslade på själv när illbattingen och jag gick in för att mecka middag.
grannbarnen kom förbi och tittade på skönheten.
-jaha, kan den plinga då? frågade dom skeptiskt men höll med om att det var en asacool cykel och de facto mycket större än deras...
hon hoppade upp många snäpp in the foodchain och pojkarna 4 år som vanligtvis inte hejjar när hon försöker hänga med på sin trehjuling kom nu in och lekte i vår lekstuga och glad som jag blev bjöd jag hela sällskapet på glass.
pappan kom äntligen hem och fixade cykeln.
sen susade hon.
fram & tillbaka.
fram & tillbaka.
fram & tillbaka.
tills hon kom in och sa:
-jag är helt slut mamma. och svettig.
så gick hon tillbaka ut, parkerade cykeln, satte för gallret och låste dörren.
så inte tjuvarna skulle komma och ta den.
mitt hjärta både grät och skrattade samtidigt.
det är dess stunder man önskar att man kunde framkalla.
kanske världens bästa Valborgsmässoafton.































