för en vecka sedan ställde jag mig på vågen hemma hos mor & far för jag är klok nog att inte äga en själv.
och fan alltså, det var 2 1/2 år sen sist.
jag har ingen aning om vad jag vägde då.
men dessa siffror har etsat sig fast, gnager i min hjärna och lägger till pluffs där jag inte såg det för några veckor sedan.
jag blir alltid nojjig när jag får dessa tankar.
men samtidigt vet jag att jag inte kommer bli sjuk igen.
det är nog bara den här vanliga osäkerheten-kring-sin-egen-kropp som de allra flesta drabbas av ibland.
men det var så jävla onödigt, två siffror jag allra helst sluppit se.
och dessa kommentarer man fått får helt plötsligt mycket större betydelse.
.JPG)
10 kommentarer:
Skit i vågen, gå på känslan!
Huvva, inte kul att känna så! jag tycker i alla fall att du är skitsnygg som du är! och framförallt en härlig person. starkt att komma igen efter en sån hemsk skjukdom. kram.
Ja, vågar är verkligen farliga!
Även jag, som aldrig haft någon ätstörning, känner att det är väldigt lätt att bli fixerad vid ded där siffrorna. Lite upp, så har det förstört ens dag. Lite ner, så jublar man.
Smart av dig att inte äga en våg!
Kram, och hoppas du kan skjuta undad de där siffrorna!
Du som är så fin!!! Skit i vågen och skit i siffrorna...kilon omfördelas efter barnafödande och ålder och dom ska man inte alls bry sig om. Trivs man bara är det det viktigaste och att man är FRISK, DET är det allra viktigaste!
Kram!
fina Anna. skrolla ned ett par inlägg och titta på tjejen i jeanskläder. en riktig smalis! blir ledsen av att läsa att du, under den trygga ytan, tvivlar på dig själv. bort med alla dumma tankar!
när det känns sådär igen: ta en lagom rask men lång promenad ensam med bra musik i öronen så lovar jag att det känns helt annorlunda när du kommer hem igen.
massor av kramar.
MM: mmm, men känslan övergav mig igår...
Frida: gulliga dig! ja insidan är viktigast men ibland vill hjärnan liksom inte förstå det.
Åsa: ja dumma vågar! kasta din du med! idag är det nästan glömt...
Memilla: ah fy, verkligen dålig dag igår alltså! jo det händer sannerligen grejer med ålder och mammaliv... och i vanliga fall kan jag deala med det - igår var mannen i mitt liv inte hemma och kunde peppa som han brukar.
Linda: jag tror tyvärr att det tog ny fart i och med jeanskläderna... falukorv intryckt i jeans från topp till tå :(
vet du att jag blir ledsen själv, att jag inte orkar hålla mig själv uppe ibland.
promenader gör underverk, men när man är ensam med kidsen så är det inget option tyvärr.
Åh. Fina fina fina du.
Vad ledsen jag blir av att du känner så, för det stämmer ju inte! Men samtidigt vet jag att när man känner så hjälper det föga att alla omkring en försöker övertala en att det inte stämmer, känslan finns oftast kvar ändå. Men nu kommer du att vinna över känslan och inte den över dig!!!
Många kramar!
Fröken L: snälla du!
nä, egentligen spelar det ingen roll vad alla säger. och egentligen är det nog inte vågen som är värst. känslan av att jag unnar mig själv att njuta för mycket av livet har alltid varit det som fått mig att sluta äta och gå in i mig själv. jävligt onödigt!
åh, jag ville ju skriva något viktigt och sådär lagom hurtfriskt peppande, men det blir bara så långt och jobbigt och... äh. det blev inget bra. för jag kunde i stort sett ha skrivit det där inlägget själv. jag känner så igen mig (i allt från bakgrunden till vågen och vågen) och jag vill INTE överföra det där till mitt/mina barn, vill att de ska bli så jäkla trygga i sig själva och aldrig tvivla (för för mig har det eg så lite med utseende att göra). tja, fake it til' we make it är kanske inte en så dum ide? för du var SJUKT snygg i den där jeansstassen. drop dead gorgeous! så du lurade mig grovt. och till slut kanske man till och med tror på det själv?
fia: vi är så många med denna bakgrund, för jävligt!
vi är så extremt medvetna om vilka konsekvenser det kan få och jag tror inte att våra barn kommer att fara illa av det.
nej egentligen handlar det inte om vikten för mig heller; men vågen var ett mått på hur mycket jag unnat mig. hur mycket jag vågat släppa och säga att det är ok att jag njuter av lite mat fast. men mest tyckte jag att jag inte var värd någonting.
de dagar det är som värst fejkar jag så mycket jag kan. och det kommer jag väl krasst nog att få fortsätta med ett tag till. men bättre blir det i alla fall.
Skicka en kommentar