om att springa in i väggen - bara för dig Marielle!

det fanns en gång en sjuksköterska som hette Anna.
hon jobbade med små krassliga barn.

en natt hade hon den lite akuta sökaren fäst i sin byxa.
en sån där sökare som tjuter som en mistlur och ger bäraren en smärre chock & galet adrenalinpåslag när någon liten patient har det lite tufft.

hon tog en apparat & en skrivare små alltså, dom är små som halvlitersflaskor till apparaten för att kunna analysera prover i det akuta skedet.
ja hon tog dom under armen och så sprang hon.
det är därför hon har springskor på jobbet.

hon tog sig ut genom den låsta dörren och rundade hörnet mot raksträckan där man kan dra på.
efter några kliv ringer den lite akuta telefonen.
- shit shit shit! hinner Anna tänka, inte en dålig unge till!
hon tar upp den lilla akuta telefonen mitt i sprången och svarar.
det var doktorn, hon undrade om jag var på väg. på väg? skämtardu?detärklartjagärpåvägsmartassslutaringsåjagkommerframnågongång!!
ungefär samtidigt når hon glasdörren som alltid brukar vara öppen.
och springer in i den med hela sin tyngd på armen som bär den lilla viktiga appareten & dess skrivare.
den lilla viktiga apparaten hålls kvar, krampaktigt, medans skrivaren flyger i en vid båge för att sedan studsa - lite som när Anna kastar macka om somrarna.
tre studs gör den lilla skrivaren och ut rullar den 20 meter långa pappersrullen.
Anna försöker glömma smärtan i sin arm, samlar ihop den skramlande skrivaren och samlar även ihop tankarna på det lilla sjuka barnet hon snart ska nå och uppbringar på något sätt kraft att sätta en nål och ge mediciner trots att armen bultar & ilar.

men när en mänska kommer in på salen med den lite trasiga skramlande skrivaren och dess svans och säger:
- den här ser trasig ut! brister det för Anna.