checkade in med andan i halsen klockan 13.30.
spanade läget, tog ansats och sprang sen vidare i åtta och en halv timme.
har nu lärt känna 7 nya världsmedborgare, under deras första skälvande dygn.
sett livskraften i deras små kroppar.
torkat trötta, uppgivna tårar på ensamma oroliga föräldrar.
skrattat och dragit torra skämt på bebisars bekostnad.
handlett två nya kamrater.
stirrat mig blind på apparater som bara inte vill samarbeta.
rett upp saker som trasslat till sig.
strukit under viktiga saker som blivit borttappade på vägen.
om fem och en halv timme ringer klockan och det är ånyo dags att ge sig i kast med att lära känna fyra nya människor med tillhörande glada, oroliga, trötta, irriterade och spralligt lyckliga familjer.
det har börjat nu och det spritter i mig av att få arbeta.
efter att ha arbetat hemma med det viktigaste i mitt liv i fyra veckor, och känna att de och jag nu har tankat närhet och kärlek för att klara av dom här dagarna då vi knappt ses och jag inte hinner ringa för att säga godnatt.
dom vet, jag vet, jag skulle inte klara mig utan att jobba.
vi är så lyckligt skattade att vi har en familj, en släkt och ett samhälle som hjälper till att lära och uppfostra allas våra barn.
precis som vi får hjälp, hjälper jag nu andra.
it takes a village to raise a child.
där i vårt nya samhälle lurar faran i internet, kunskapssökandet, och förlusten av den gamla kunskapen och gemenskapen man behöver för att orka och klara av alla prövningar som ställs i föräldraskapet.
du är en kugge, jag är en kugge.
bon soir.