den lilla handen håller krampaktigt i kragen på min tröja och den lilla kroppen klistrar av kallsvett mot mitt plastiga förkläde.
huvudet kastas bakåt med stängda ögon och ryggen kröks fram och tillbaka i ångestfyllda rörelser.
jag står först, vaggar, stryker över ryggen, vyssjar.
sätter mig, tar ett fastare grepp, börjar nynna och fortsätter att lugna.
känner hur den lilla kroppen slappnar av, faller ihop, utmattad av en kamp mot sig själv.
den största delen av mitt jobb går inte ut på mediciner.
att lindra stora och små patienters oro är inte lätt och det är den delen av arbetet jag tar med mig hem.
det etsar sig fast.
i anden är jag kvar i den där stolen med den lilla kroppen som redan kämpat i så många veckor.
att kunna ge några minuters ro till den lilla själen är för mig stort.
36 timmar har passerat och minnet är fortfarande så färskt att jag kan känna kroppens tyngd i mina armar.