swoosch.
såg ni den där helgen?
mig gick den helt förbi i ett töcken av trötthet och stress.
alla de fina stunderna glimrade förbi mig.
jag var där och jag var närvarande och njöt så gott det gick.
men den där mindfullnessen och lugnet ville inte infinna sig.
hjärtat rusade.
magen smärtade.
hjärnan kokade.
på vägen mot söndagsnattens jobb var jag redo att krypa ihop i fosterställning på sätet och börja böla för jag ville inte att helgen skulle vara över.
hösten, mörkret, treksiftet, sömnbristen och den allmäna städ- och tvättpressen har tagit över de fina stunderna.
första ändringen: no more multitasking.
inget borsta tänderna när jag hänger tvätt.
inget vika tvätt och prata i telefon.
inget mera kissa och underhålla barnen samtidigt.
inget mera dåligt samvete för att jag tränar två timmar per vecka.
jag kan det här.
jag vet varför det blir så här.
men just nu är det mig övermäktigt.
det kan gå över fort, det vet jag.
det kan ta längre tid, det vet jag också.
om dryga tre veckor har jag en veckas ledighet och fan heller att hela den ledigheten ska gå åt till att varva ned.
jag har en man som älskar mig och som gör lika mycket som mig här hemma.
jag har barn som nästan alltid är snällast i världen.
jag har ett jobb jag tycker är inspirerande och utvecklande.
jag har vänner som bryr sig om mig.
alla förutsättningar.
nu vänder jag det här.
först ut: bubbelbad med världens bästa barn samtidigt som jag struntar i tvätthögarna.
.JPG)
