saving lives

igår natt genomförde vi en bragd på mitt jobb. som så många gånger förut räddades liv, men det var extremt igår. det var som en krigszon...
barnen kom på löpande band, vi la in 5 stycken inom loppet av ngr timmar. den ena sjukare och mindre än den andra. vi satte nålar, gav blod, läkemedel intravenöst och direkt i lungorna. vi var 3 läkare, 3 sjuksköterskor och 4 barnsköterskor som sprang häcken av oss och krockade med alla kuvöser, stickvagnar och oroliga föräldrar. det var helt galet. det var på gränsen till farligt. men situationen var ändå under kontroll.

det känns ju alltid bra när man teamar ihop sådär bra i pressade situationer. jag menar, när ingen knappt hunnit dricka vatten efter 6 timmars arbete, än mindre kissa så tär det ju på en. men det var så bra stämning. alla hjälptes åt och bar varandra vidare. då är det ändå lite lättare mitt i allt elände.

stackars lilla Bus i magen undrade nog vad vi höll på med... inte en lugn stund fick h*n. det var full rulle i och utanför magen kan man säga. kände helt klart att man var gravid nu när det smällde till. man orkar ju inte lika länge utan vätska och energi då. sammandragningarna framåt morgonkröken var oxå ganska starka - men det var inte riktigt läge att föda prematurt då lixom ;D men idag har vi sovit, från 08.30 till 14 (+ att vi inte gick ur sängen förräns 15). när J och Brallisen kom hem så drog vi till bästa pizzerian i stada - mumsfillibaba!!! jag åt lätt en calzone och ngr bitar från J's leftovers... gjorde nog av med minst tre pizzor inatt!

det hela gör en ganska ödmjuk inför livet. kanske särskilt sen man själv blivit förälder. vi räddar liv och håller liv i barn som annars inte haft en chans. och jag är ändå förvånad att vi inte får mera "tack" från föräldrarna. visst vi får kanske en chokladkartong i månaden och kort på barn som är stora och nu mår bra. men om ngt hänt med Brallisen under förlossningen, om en läkare varit tvungen att intubera och göra hjärtkompressioner för att hålla hennes lilla hjärta igång för att hon svalt bajs i samband med förlossningen så skulle jag gråta av glädje och kasta mig runt hans/hennes hals. jag skulle inte kunna släppa det, personen i fråga skulle vara min hjälte för resten av livet. kanske skulle jag skickat ett kort till denna någon varje födelsedag i fortsättningen. men sen är det nog så att många föräldrar aldrig förstår vad deras barn gått igenom. för är det riktigt illa så springer "någon" iväg med barnet och gör allt för att sedan ge föräldrarna light-versionen. kanske är tur det.

på måndag kanske det blir ännu värre. för ni har väl hört om situationen i Finland? i veckan kom en beredskapslista upp för de som vill vara hemma och vänta på att bli inringda om barn eller mammor måste skickas akut från Finland till Sverige för vård. det känns väldigt illojalt med de finländska sköterskorna. dessutom får vi bara 50kr i timmen för att vara hemma beredd på att jobba. och ingen i ledningen får veta det. om vi däremot blir beordrade att jobba är det en helt annan femma, då får till och med högsta hönset veta det. bättre så kanske.
känns i alla fall galet att vi ska ta emot barn när vi knappt har bemanning att ta hand om de vi redan har. men som överläkaren sa: vi får bra betalt! jahapp, så istället för att Finländska staten höjer sjuksköterskornas löner så ska de istället lägga pengar på en hel arsenal av "flyttgubbar och flyttgrejer". blir det verkligen billigare? och blir det verkligen bättre för Finland? sen undrar jag över alla dom där pengarna vi isåfall får ifrån Finska staten: går dom direkt till dom som jobbar med det hela eller? knappast va...

nåja, vad är en bal på slottet?
dax för citronyoghurt så här på morgonkvisten - godmorgon!