dödsångest

nu har jag tänkt på det här länge, flera år.
imorse berättade jag det för maken.
så då kan jag lika gärna berätta för er.

jag har kämpat med jobbiga känslor nu i många år. så många att jag inte minns när det började.
men det blir så oerhört verkligt när man fått barn. att man inte vill att livet tas ifrån en.
men samtidigt hinner man inte fundera lika mycket som man, varför kan jag aldrig skriva jag?, gjorde förut.

jag ser konstigt. det är något med mitt synfält. jag har svårt att fokusera. det blir svarta fläckar i mitt synfält och ibland bara hemskt suddigt. när jag ska läsa långa stycken, på dator eller papper spelar ingen roll, så får jag verkligen anstränga mig. bara för att få ihop orden, och sen ta den sista lilla orken av ansträngning till att verkligen förstå vad jag läser. därför läser jag inte längre. och ja, det är jobbigt att blogga för jag får koncentrera mig till max.

ibland får jag huvudvärk. mitt fram i pannan mest precis över vänster öga. det öga som spökar mest tror jag.

det är så konstiga symtom som jag knappt kan beskriva. i min önskan att det ska vara "ingenting" så gick jag nu i våras för att kolla synen. men synfelet var så litet att det inte var något värt, eller ens gick, att korrigera med glasögon.
så vad lämnar det mig med? mer oro för att det ska vara en stor hjärntumör eller kanske bara något enkelt som en förvirrad synnerv.

men hur gör man då? går till doktorn och säger:
-hej, jo det är så att jag ser lite dåligt.
-gå till en optiker.
- det har jag gjort, och jag har inget synfel.
- nähå, men då är väl allt i sin ordning då. tack och hej, det blir 270 kr i kassan.

jahapp, så nu vet ni.


♥ lilla mamman