tillbaka på noll

det är nog inte många som läst mitt allra första inlägg.

jag startade bloggen pga maktlösheten jag kände över att vara hemma med ett barn som var mest missnöjt, inte åt eller sov och sällan skrattade. om inte någon annan än jag var i närheten vill säga.

jag önskar jag kunde säga att allt är bra nu. att hon blivit stor och att tiden gått och läkt alla sår. men nej, tyvärr. hon har sina sidor och jag givetvis mina. båda skärper sig när vi träffar andra, som man gör, anstränger oss är glada och nöjda. men jag är fortfarande lite rädd, näe kanske inte rädd men obekväm, med att vara ensam med henne. och förmodligen känner hon det. det här låter ju helt galet så här när jag ser det på pränt. övertolka nu inte det här till att bli något det inte är. jag älskar min dotter över allt annat och jag spenderar hemskt gärna nästan all min tid med henne. förutom när hon kinkar skriker och bara är missnöjd vilket hon tyvärr fortfarande är ganska ofta. det är som om det är jag som utlöser det. jag hoppas att det beror på att hon känner sig trygg med mig och verkligen kan vara sig själv = visa sina trötta sidor och inte vara glad och skratta som hon ofta gör när vi har sällskap.

idag var i alla fall ett sånt tillfälle. ett hysteriskt sånt. som fick mig att må illa och känna maktlösheten rinna i ådrorna.

Brallisen har fått skavsår. på insidan av foten och det svider som fan kan jag gissa. hon gick barfota genom Täby C för att hon vägrade skor tills jag hittade en kundvagn att sätta henne i. hon nattades som vanligt efter Bollibompa. verkade supertrött och hörde inte av sig sen vi stängt dörren. men sen, mitt i Allsången så började hon skrika. nästan hysteriskt och hon verkade nästan halvsovande när jag kom upp. hon sa att det gjorde ont, nä hon skrek hysteriskt. jag tittade och hon skrek och puttade på mig och slängde sig av och an i sängen. och jag har inte laserblick som skadar henne, I wish sometimes.... gick ner för att hämta något att tvätta bort lite grus med och magiska Hello Kitty plåster. då förlorade hon förståndet. jag bara gapade. hon kastade sig, skrek sig blå, sparkade och spottade. fast jag bara tittade på henne. försökte ta tag och lugna, resonera, prata, krama. men hon var helt förbi. som i en annan värld. så jag skakade henne. i panik för jag blev rädd. då vaknade hon som ur en trans. tittade på mig med svarta ögon och tårar rinnande. hennes blonda lockiga hår i våta testar fastklibbade i pannan. jag vet inte om hon blev rädd för mig.

jag tog ett stadigt tag om foten. hon började igen. jag höll ännu hårdare och satte på ett plåster. skakade henne igen. hon tittade upp och sa:
- det gick ju bra mamma.

ibland skrämmer hon mig.
den enorma kapacitet hon har, måtte hon använda den till något gott.
jag älskar henne till döds men jag förstår mig inte på henne.
och så denna ständiga trötthet.
varför är hon trött?

just nu känner jag mig lika trött och förvirrad som jag gjorde hennes första höst i livet.
vem har sagt att det är lätt att bli mamma.

♥ lilla mamman