om att hejja

när man går med Brallisen någonstans så ska hon hejja. på alla hon ser. hej högt och lågt till alla, utan urskiljning.

men ärligt, hur snorkiga är vi svenskar egentligen?? det är få som kan bryta sitt trista skal med att hälsa på en tvååring. hur svårt kan det vara egentligen att bjuda lite på sig själv?
såhär kan det gå till:

-HEEEEEEEEJ!
- hmrppffff
- heeeeej jag heter Alice!
- hej (tittar snabbt bort)
- det här är min sparkcykel. titta jag kan!!! (triumferande)
-mmmm (samtidigt som man tittar sig över axeln för att kolla att ingen hör)
- det här är min mamma, hon heter Anna
-mmm jaha (lite osäkert)
- HEEEEEJJ DDÅÅÅÅÅÅÅ!
- ja hejdå (lättat)

kan man inte bjuda på det, bara lite. tänk så mycket trevligare allt skulle vara då. kanske är vissa rädda för att bli tagna för lite konstiga människor som pratar med okända barn. ungefär som jag gissar att vissa killar känner när dom går en mörk natt bakom en tjej som för varje steg går snabbare och snabbare i rädsla för vem som är bakom.

och när måste man lära henne att vara försiktig, inte rädd, och kanske lite reserverad? för tänk hur lätt hon idag skulle följa med nästan vem som helst. hon är inte rädd. och hon förstår inte att någon kan vara elak mot henne med flit. denne oförstörda lilla människa. tänk så mycket hemskheter du inom en snar framtid ska inse att världen är full av. jag är rädd att du ska bli rädd. rädd för att leva och vara den du är. men det är väl det som är att bli vuxen. hemska tanke.

♥ lilla mamman