en ära

jag erkänner.
jag tar det som en ära.
att jag så många gånger blivit utsedd till att vara utvald att få höra hemlisar.
just nu har jag så många "du är den enda som vet"-hemlisar på G att jag tappat räkningen.
tack alla vänner, ni vet vilka ni är.
och hörrni: jag berättar ingenting. ingenting!

fast jag kan inte låta bli att fundera lite. varför?
är det för att jag själv pratar så mycket och "öppnar mig"?
eller ser jag ut att inte ha några vänner att berätta det vidare för?
eller kanske var jag bara där just då?
som för den killen på festen i somras som berättade att han befann sig i ett dåligt förhållande och var på vippen att dra. och jag kan säga att jag gav inga strålande äktenskapsråd där på fyllan.

men jag funderar: kanske är det psykolog jag ska slå in på när det börjar bli segt att vara syrra?
mycket funderingar så här på morgonkvisten, med dassig kaffesmak i munnen och ett helblekt ansikte.
sov gott gullisar (ja eller ni får allt hålla er vakna men jag ska knoppa jag - halleluja!) och pleeeeeeaaaasseeee fortsätt att berätta saker för mig för guds skull!

♥ lilla mamman