det här var inte ett lätt inlägg.
för jag tänker att Marie som skrev förslaget tycker att det är positivt eftersom hon motiverade det hela så här:
Jag läser varje dag, men kommmenterar bara då och då.
Tycker du utstrålar en sån oerhörd livsglädje och sprallighet att man blir varm i hjärtat.
Så mitt förslag till rubrik är:
Mitt liv som sprallisen
det är urgulligt skrivet och jag blir varm i hjärtat, tack!
men samtidigt är det så dubbelt för mig.
just det där att uppfattas som en sprallis.
jag tror att jag är född sån. som någon som njuter av att ha människor omkring mig.
som gillar att prata & skratta. fart & fläkt.
det är egenskaper jag har som jag inte kan bli av med. men som jag under stor del av mitt liv jobbat med att dölja och arbeta bort.
för jag skämdes för mig själv.
ville vara någon annan.
ville vara en sval, lugn men glad tjej som tänkte efter före och som kunde prata utan att börja prata för fort och i falsett.
under en period pratade jag inte alls hemma.
där där jag var som tryggast kunde jag inte alls vara den jag var, jag unnade inte mig själv att leva ut och vara glad med min fantastiska familj.
i skolan var jag nästan som vanligt, om än något dämpad och med något skräckslaget i blicken.
rädd för att visa vem jag var.
det har tagit många timmars funderande och rannsakande för att kunna komma tillbaka till ursprungsjaget.
till den Anna som fanns innan hon blev medveten om andras blickar, åsikter och kalla skratt.
idag känner jag mig själv väl.
innan och utan.
och jag har lärt mig att kanske inte riktigt älska, även om jag vill, men ändå tycka om den jag är.
många är de dagar då jag tycker att jag tagit för stor plats.
skrattat för högt.
haft för utmärkande kläder eller njutit för mycket av livet.
men de andra många hundra dagarna njuter jag av att
skratta högt
gå fort
prata utan att tänka
se mig själv med min mans ögon
dansa på bordet utan sprit i kroppen
klä mig precis som jag känner
säga till alla jag gillar att jag verkligen gör det
äta något gott och känna hur det kittlar i kistan
snosa mina barn och tänka att det här gjorde vi bra
.JPG)
5 kommentarer:
åh, att det ska vara så svårt att våga vara den man är! jag gillar i alla fall dig, och ditt sprudlande glada humör. låt oss träffas snart igen och prata för mycket och dansa på bordet!
Det är väl underbart att vara en sprallis - att ta plats och märkas. Fortsätt med det och var stolt över dig själv.
Själv är jag precis tvärtom och trivs med det.
Men det är ju precis så livet är - högt och lågt, bra och dåligt, spralligt och lugnt
Jag blir lite rörd över att mitt förslag till rubrik skulle blir ett sådant fint inlägg.
Jag har själv svårt att hålla tyst och att inte visa min glädje när annat egentligen förväntas av mig. Jag tycker att det ändå kommer mest positivt ut av det, så jag kör på ändå.
Tack för att du delade med dig!
åh, jag känner igen mig! igen. det där med MEDVETENHETEN och vad det gjorde med en. vet inte om jag fortfarande hittat mig riktigt, men önskar så att jag kunde säga det. och det låter kanske pretto, men dina tankar är alltid lite av ett wake-up-call för min självrannsakan.
dessutom är jag säker på att jag skulle ha svårt att inte älska någon som sprudlar av babbel och dans!
Frida: det är verkligen svårt men jag finner det lättare i och med stigande ålder - kanske vi är gröna vid 65?? gärna gärna gärna dansa på bordet snart!!
Hon som gick: ja egentligen borde man bejaka olikheten men det är bra svårt ibland!
Marie: ah, du är också en sprallis :) jo det är bra, men ibland kan jag känna att vuxenheten kanske borde vara större, men jag får se det som att jag har barnasinnet kvar eller nåt...
Fia: jag är glad om jag kan ge dig ett wake-up-call; det kan man aldrig få för många av!! medvetenheten och lyhördheten för andras åsikter, tankar & känslor har alltid varit en del av min goda och svaga sida. ibland är det inte bra att vara för inkännande...
bubbel, babbel och dans är numer det jag kommer bli ihågkommen för :D
Skicka en kommentar