ibland önskar jag att jag kunde fonetisk skrift

en mycket vanlig scen hemma hos oss just nu.

middag.

alla fyra.

Blixten fryser mitt i en tugga, kupar handen runt sitt lilla öra och utbrister:

babbadee? va var det?

så otroligt otroligt gulligt verkliga livet.

här.

not lika much.

att han sen har superhörsel eller hör röster i huvudet är ett annat tillägg.