en hel dag med familjen iväg på upptåg.
en hel dag för mig själv.
men å så jobbiga dessa dagar kan vara!
så mycket jag BORDE göra.
ta tag i.
starta projekt.
ångesten!
inget kommer jag hinna klart med.
och jag kommer känna mig stressad.
ni hör ju, jag kommer aldrig bli klar med fotoalbum, syprojekt eller något annat för så fort heliga familjen kommer hem så släpper jag allt och fokar på dom.
kanske får jag nöja mig med att vara en morsa som helst slappar med min familj, följer med på upptåg och inte en som pysslar så mycket själv.
trots att jag gärna vill.
men då vill jag göra det ostört och det tar sin lilla tid.
istället: mamma, ska vi inte åka till centrum och luncha??
2 kommentarer:
Varför blir det så här? Jag känner igen mig så... Vill precis som du helst göra saker ostört - och det händer nästan aldrig :-( Ber mannen i mitt liv se efter barnen en stund, efter några minuter "maaammma", s.u.c.k. Enda sättet att få vara helt ostörd är att låta mormor och/eller morfar vara barnvakt, men mannen i mitt liv tycker att "vi ska klara oss själva" - stressen i det då! Dessutom har vi flyttat sju mil från bästaste barnvakterna för studier och arbete... Känner ibland min lilla kreativa ådra rinna ut i sanden. Det JAG vill hamnar sist på priolistan.
Jag tycker att du gjorde helt rätt som skippade alla BORDE idag och gjorde något mysigt istället. Men man måste lära sig att leva med ångesten och stressen, det måste man... Hur är den svåra frågan, jag skyller stöket och röran på att vi nyss flyttat. Hur länge kan man göra det?
Att vara en mamma som är tillsammans med sin familj är något att vara stolt över, det är good enough och projekten kommer att genomföras så småningom. Men man måste vara snäll mot sig själv sätta en deadline som är väl tilltagen. Själv har jag hissgardiner liggande på matbordet i vardagsrummet sen en vecka tillbaka, de ska sys om från två stycken till fyra och göras smalare. Ingen barnlek för en som sover illa och aldrig får vara ifred, det krävs ju massa tankearbete ;-) Men jag HOPPAS att de är färdiga innan jag (föhoppningsvis) börjar skolan i höst för då kommer det att bli ännu värre med stress och press...
Svamligt så jag nästan skäms fram på nattkröken, men peppande kramar i massor kommer här!
tänk så lika vi tänker!
jag håller alla mina tummar för att du snart får börja plugga, du borde ju få besked alldeles snart nu??
Skicka en kommentar