jag tänker

ja jag tänker faktiskt för mycket. men tyvärr inte på viktiga saker, eller dom är ju viktiga för mig men det är inte som om jag försöker lösa världsproblem direkt. kanske därför både älsklingen och jag tyckte det var en god i idé att beställa boken "Kvinnor som tänker för mycket"... inte för att jag har läst den än men jag borde nog. men det är helt enkelt så att jag lätt snöar in på något och sen tänker tänker tänker jag på det non stop dygnet runt, drömmer även om det. är det sen lite snurrigt runt omkring mig: lite sömn, stress, för mycket tid ensam att fundera på - då blir det bara för mycket. min hjärna överhettas.

jag minns att det var så när min ätstörning började. den sommaren åkte P och H iväg på språkresa. jag var hemme hela sommarlovet. ingen annan normal 16-åring är då bara ensam hemma med sin lillebror å syster för att jonglera (!), fundera, baka baka baka, gå gå gå. jag snöade in och blev helt upptagen av allt som hade med mat att göra. jag lusläste recept och lagade mat, men åt inget onyttigt. började med att sluta äta bullar, sen godis, sen glass och sen lovade jag mig själv att aldrig mer ta en andra portion av maten... sen gick gick gick jag (hatar att springa nämligen) och då funderade jag bara på hur jag kunde undvika att äta.

jag tycker mig se likheter med det här att jag upplever det som så jobbigt med Brallisen. det är ju hon å jag nu. vi är lite utelämnade åt varandra. jag är hemma för det mesta, även fast vi hittar på utflykter ibland. eftersom Brallan ännu inte ger så bra respons när jag pratar så är det ju som att prata med sina egna hjärnspöken fast högt. jag har ingen där som jag kan bolla med när hon är som ledsnast/tröttast/gnälligast. jag tänker på henne hela tiden. försöker göra mitt bästa att ge henne stöd och uppmuntran så att hon kan växa i den kaxiga bana hon startat. men det är jobbigt ibland!!! särskilt som hon nu är uppe ca 4 gånger per natt och är ledsen och behöver gungas och äta. jag blir helt koko av att inte sova. sen är hon ju vaken men trött nästan hela dagarna precis som sin mor. mina tankar går på högvarv och när jag är trött så grinar jag så himla lätt.

jag kan inte förstå att jag lägger mina känslor helt sonika på en webbplats där vem som helst kan läsa. jag blir som en öppen bok och det är jätteläskigt!! vem som helst kan knäcka mig nu. bara tippa mig över kanten lixom. att känna att man är osäker i sin mammaroll och nästan vilja ge upp ibland, och att bli galet arg på sitt barn är inte helt legitimt att skriva. egentligen skäms jag lika mycket för att erkänna det här som när jag började äta. jag ville helst äta själv, i smyg. så att ingen skulle se mig sitta där och "svulla" i mig fyra köttbullar, lite makaroner och kanske till och med en morot. tänk att jag kunde unna mig själv mat, det var som att säga -Anna du är ok och du får äta. något som jag inte sagt på mycket länge. det var bland det läskigaste jag gjort. det är det här att bli mamma oxå. men det hade jag inte räknat med. så enkelt är det. jag är ledsen och skäms för att jag inte klarat det bättre mentalt än vad jag gjort. att jag behövt gråta så många liter och tänkt tänkt tänkt och pratat. men nu vet ni:
jag tycker det är jobbigt att vara mamma och jag tänker fortsätta att skriva om det och att klara av det nästan utan att skämmas.
basta!