jag tvivlar

jag tvivlar. tvivlar på mig själv. som mamma. jag måste göra något fel. varför skulle hon annars skrika så mycket? jag trodde att den där skrikperioden skulle gå över när dom lämnade spädistiden. i min enfald. men nu är hon ju snart ett år. ska det vara så här tills hon fyller 25 och flyttar hemifrån?

när man adopterar får man gå igenom massa lämplighetskontroller. varför var det ingen som testade mig. varför var det ingen som sa, -nej du är inte lämplig att uppfostra ett barn för du har inte tålamodet som krävs. då hade jag inte skaffat barn, det kan jag nästan tumma på. tanken var ju inte att skaffa barn bara för min egen ego-känslas skull. att skaffa (jag vet att man inte "skaffar" barn, man blir välsignad med ett men det orkar jag inte jiddra om nu!) barn för att sedan förstöra henne för resten av livet. att ge henne en så taskig barndom fylld med så mycket skrik som möjligt så att hon sedan när hon är stor går ut i livet med tusen ärr i själen. det var inte riktigt tanken. kan man ångra sig nu?