mardröm!!!

imorse vaknade jag kallsvettig. fy när man drömmer så hemskt så går halva morgonen åt till att reda upp hjärnan tycker jag.

drömmen handlade såklart om Brallisen. hon och jag var på ngt typ at POP-konvent (ja hur jag nu kom på det har jag ingen aning om) i alla fall så skulle man sova var för sig. bebbarna för sig och mammorna för sig (aldrig att jag skulle lämna henne över natten med ngn okänd annars ju!!!) på kvällen blev vi mammor dränkta i POP kläder, fina som attsingen. och sen fick vi sova i rum som påminde om dom på finlansdbåtarna. när jag sedan på morgonen skulle hämta min Brallis så var det bara hennes skal som fanns kvar!!! den pigga, glada, aldrig sitta stilla bebisen var som bortblåst. hon bara satt där i någon konstig stol och tittade tomt framför sig, som om hon blivit lobotomerad eller nåt. eller kanske så som jag tänker att apatiska flyktingbarn uppträder. jag kan fortfarande känna den vanmakt jag kände när jag drömde detta. jag ville bara ha henne tillbaka. jag ville skada dom som gjort detta. jag ville slåss för min bebis. jag ville göra allt ogjort. på något sätt känns det lite skönt att få öva sig i sin dröm för jag kan tänka mig att det kommer att komma tillfällen (förhoppningsvis inte lika otäcka som det här) när man bara vill skydda sitt barn så till den milda grad att man blir handlingsförlamad. för det var det jag blev. jag ville skrika, slåss och ställa till med en scen. men det gick inte. skriket fastnade i halsen. armar och ben som försökte fäkta var sega som tuggummi. usch det var en förskräcklig känsla!!! kan inte förklara hur maktlöst det kändes.

det här var by far det värsta jag drömt någonsin och Brallisen fick en liten tår på sin pyjamas när jag gick upp för att se att hon verkligen låg där i sin säng och rörde sig ljuvligt i sömnen.