det här med amning

jag skrev det här inlägget för ett tag sen. men vågade aldrig publicera det. för att jag tyckte det var lite förmätet av mig att skriva som en liten bok om amning. som om någon annan än min kompis skulle bry sig lixom. men så kom vi att prata om amning inatt på jobbet och då bestämde jag mig för att what the heck - jag kan ju skriva precis vad jag vill!

för några veckor sedan var det en kompis som sa:
- kan du inte skriva om amning? det behövs att du gör det!
inte för att jag tror att jag är särskilt revolutionerande men here it goes:

ammar du?

funkar det bra?

mår ni bra?

härliga tider! fortsätt med det!


ammar du?

går det dåligt?

är både mor och barn ledsna?

inte strålande tider... - vet du att det finns nappflaska?


nämen så kan man väl inte skriva? eller jo. för jag tycker att det är så lätt. men vet att det inte är så lätt.

amning är ju galet förknippat med glädje, närhet, kärlek, ömhet, lycka och viktuppgång.

men det är ju lika förknippat med sveda & värk, gråt & tandagnisslan, sömnlöshet, oro, psykisk förvirring och hungriga barn.

jag tycker så här:
det är väl underbart om det går bra att amma! barnet får i sig den allra bästa näringen. närheten ges på köpet. du har alltid maten med dig och du får glada hejjarop från omgivningen om du fixar det förutom om du gör det offentligt typ när du fikar.... det är en win win situation lixom. att det kan vara lite svårt att få barnet ur föräldrasängen och att sluta amma sen behöver jag ju inte nämna så högt.


men snälla, amma inte om du gråter/mår dåligt medans du sitter där med en tutte i vädret bara för att du ska amma och inte vill i själen alternativt att ungen inte vill/hajjar hur man gör/blir mätt. jag tror inte på något som får mor eller barn att må dåligt. det kan aldrig vara bra att sitta och gråta medan man ammar sitt barn. det får nog mjölken att surna. såklart det inte får men så tänker jag ibland.

jag har ju förmånen ?? att träffa mycket ammande mödrar och tuttande barn på jobbet och i vardagen. jag vet att det kan vara hemskt jobbigt att amma. och ett under & mirakel för en del. det är ju så olika det där.
nästan alla mammor tror nog att det är bara att slänga fram en tutte och så grejar ungen resten. och visst, så kan det vara. men långt ifrån alltid. det kan vara ett slitgöra i flera månader för att få det att funka och lagom det funkar bra är det dags att börja med mat och vänja av.
kanske är det bra att ta sig en rejäl funderare:
vill jag slita för amningen? är jag beredd att göra vad som helst för att få det att funka?
eller:
kan jag tänka mig att göra ett försök? - funkar det inte så får ungen flaskan.

summa sumarum:

ditt barn kommer inte att tacka/skuldbelägga dig för att du ammade/inte ammade.
det kommer bara att vara lyckligt över att du såg till att de fick något i magen och växte och blev starkt.
var nöjd glad & stolt över att du klarat att bära och föda ditt barn in i din fantastiska familj och ge det så mycket kärlek att det spricker. that's all that matters.

sådärja: nu kommer jag att bli halshuggen av amningsgruppen på jobbet. löneförhöjning lär jag ju inte heller få.... jo men det har jag ju redan fått!


♥ lilla mamman