in chock!!

pappa, spetsa ögonen - för här kommer inlägget du aldrig trodde att jag skulle skriva.

det är ca 8 minuter sen jag kom hem och jag är fortfarande i chock.

gav mig ut på kvällskvisten för att gå, promenera snabbt.

sen gick benen så snabbt att dom började springa.

av sig själva. 

det var en befrielse!!

jag har känt att det varit på gång de senaste gånger jag gått ut.

men nu har jag sprungit i exakt 30 minuter ca 4 km.

det var väl ganska bra??

det känns overkligt att jag, som gått först i korståg mot att springa, självmant gjorde det med ett leende på läpparna.

där sprang jag med schwung i stegen, glädje i ögonen, musik i öronen och hemskt flåsande.

då insåg jag: jag har alltid tyckt om att springa. 

jag älskar att ta ut stegen och att flyga fram med vind i håret.

det jag inte tycker om är den här känslan när bröstet snörper ihop sig.

när det blir så tight i luftstrupen att det bara finns slem och pipig andning kvar.

men nu idag saktade jag av på takten och gick snabbt tills jag återfått andan för att fortsätta springa fort och med glädje.

det är ett stort steg för mig som tidigare pressat min kropp in absurdum för att jag inte tyckte om mig själv.

det är en ny tid nu.

det är min tur nu.

kanske springer jag igen.

kanske inte.

jag kommer i alla fall inte bli lika galen som dom här 3  tjejerna.

och dom gamla löpardojjorna från 1800-talet kommer jag inte att byta ut i första taget.

♥ lilla mamman