oro i lägret

det är inte bara jag som jobbat natt sista tiden.

maken har varit upp titt som tätast han med.

den annars så lugne & stabile sonen har blivit en nattvandrare. 

något som vi egentligen är vana vid om än för länge sen.

någon gång mellan 01 och 05 vaknar vi av små tassande mjuka fötter. 

då vill han vara vaken men är trött som få pratar bilar och klättrar fram och tillbaka. 

precis som med Brallisen börjar nattstrulandet i samband med stora utvecklingskliv. 

Blixten lär sig ord i en rasande takt och att kommunicera gillar han.

vi kan tydligt se hur han växlar mellan att vara stor & liten.

den fysiskt ganska stora killen vill ibland bara få vara dom 22 månader han verkligen är.

krypa nära och bli buren.

trygghetsknarkare. 

vid dagens lussefirande var det bara min son som blev ledsen när han såg sin pappa och ville skolka från julsångerna.

och så får det väl vara då.

nu har vi infört än tryggare nattningsprocedurer, med saga och gos en bra stund i den lilla sängen.

redan innan 20 vaknade han nu ikväll.

svettig & gallskrikande. 

mardrömmarna är inte att leka med, det är det värsta han varit med om.

efter 5  sekunder i min famn sover han sött igen.

jag är så glad att jag fick ett till barn.

ett barn där jag kan få känna mig som en bra mor.

en mor med erfarenhet och som kan jonglera oro, trötthet, trots och matlistor.

nu är det min tur att klappa mig själv på axeln och se att jag fixar't.

och inte vill jag se min dotter som ett genrep, hon verkar hyffsat normal hon med.

det är bara mitt självförtroende som fick sig en törn.

hejja Blixten och mamman! 

snart är vi igenom den här fasen också.