alltid retar jag någon

jag tycker att denna blogg varit skönt förskonad från trista kommentarer.
förmodligen på grund av min ringa läsarkrets but aj lavv ju åll!!
några kommentarer kommer sporadiskt på gamla inlägg där jag kanske visat för mycket hud av mina barn, eller skrivit något upprörande.


häromdagen gjorde jag uppenbarligen något upprörande.
japp; Hello Kitty till dotra & en bil till sonen.
hemskt?


hur kommer det sig att ingen verkar störa sig på att jag skriver om mina förkärlek för skor & rosa väskor och att det är maken som snickrat ihop en bänk?
eller att jag står för mathandlandet och att han fixar bilen?
hemskt?

jag vet inte om jag är som jag är på grund av gener, uppfostran eller samhälle.
och jag bryr mig inte.
men förmodligen är det kanske en blandning av dom tre.

man gillar det man gillar och så länge man mår bra av det och inte får någon annan att må dåligt så funkar det.


men det stör mig att mina barn inte kan få välja saker utan att någon ska bestämma om det är rätt eller fel.
ja jag fattar att det är jag som sänder ut signaler till dom vad dom ska gilla.
let it so be.
dom mår bra, jag mår bra.


men sen är det också så mycket annat som inte syns:
att min son går med avskaft nagellack på sina trubbiga små fingrar.
att min dotter är den som vill leka bilar med sin bror.
att jag är precis lika tuff med båda om någon slår sig.
att det är samma regler i övrigt som gäller för båda.
att båda är precis lika duktiga på att baka bullar.
att de gråter lika ofta.


jag tänker att det finns så mycket värre saker jag kan göra som mamma än att ge mina barn lite könsroller.
vad det nu är.
jag tänker mest: en mänska är en mänska är en mänska.
visst jag skulle kunna könsneutralisera hela vårt hem.
men helt ärligt så har jag fullt upp med att leva och njuta av det.
att mina barn ser att jag och min man är lyckliga, att vi har samma värde och att vi gör allt för våra barn känns liksom lite viktigare.

det jag hoppas att mina barn har i ryggen när dom flyttar härifrån är att alla är lika mycket värda, den gyllene regeln, att man får jobba för att komma någon vart samt att jag & deras far älskar dom.

jag hade funderat på ett inlägg tidigare om män som gråter, men det stockar sig liksom lite i tangenterna nu.