till dom det berör

nu är klockan 23.31.

jag har ganska precis landat hemma efter att ha jobbat en hektisk kväll på min akuta avdelning.

barn, dropp, katetrar, ambulanser, föräldrar & tårar om vartannat.

barn som inte kan äta, som inte vill äta, som inte håller temperaturen, som bara skriker.

föräldrar som tror att deras barn ska dö, som undrar om de kan få köpa parkeringstillstånd, som helst inte vill vara här, som inte sovit på 52 timmar.

det har varit turbulent på jobbet sista tiden.

kanske kan man säga sista året.

många som slutar.

många som inte orkar & blir långtidssjuka.

besked om sänkta löner, jo sänkta.

treskift, arg ledsen personal & ingen julklapp till jul.

men man gnatar liksom på.

jag hatar att gnälla.

och jag vill inte ha någon hjältegloria.

jag gör mitt jobb bara.

idag möttes jag av beskedet att jag i sommar får tre veckors sammanhängande semester.

jag tyar liksom inte mera.

det räcker nu.

jag jobbade i julas.

jag jobbade nyår.

jag jobbar 9 helgpass på två månader.

jag har en påsk & midsommar på jobbet att se framemot.

semester får vi inte ta ut på storhelger.

det är nätter, dagar & kvällar i en salig röra året runt.

tre månader kvar till sommaren.

jag hinner precis lägga in en lapp till chefen om tio veckors föräldraledigt.

japp.

även jag har en gräns.

the bottom is nådd.

mina barn är små nu.

deras liv går inte i repris.

jag tänker säga till dom att mamma hade fullt upp med att ta hand om andra barn för att de som bestämmer inte fattar att det behövs mycket, välavlönad & glad personal för att driva ett sjukhus säkert.