en av mina tuffaste utmaningar för tillfället är att få mina barn att inse att jag har ett jobb på jobbet, som jag älskar men stänger av när jag kommer hem, och att jag sedan fortsätter att jobba hemma.
det finns inga surdegar kvar att ta hand om när jag kommer tillbaka nästa gång.
mina surdegar finns hemma.
jag vägrar vägrar vägrar bli en bitter mamma som plockar, tvättar, handlar och lagar mat utan att någon annan ser.
det heter väl inte Familjeföretag för inget?
jag anser att mina barn på snart sex och tre och ett halvt är fullt kapabla till att hjälpa till, på sin egen nivå.
de ska hålla reda på sina saker.
de ska ta hand om sina saker, slit och släng har jag aldrig varit mycket för.
de ska säga tack för maten och hjälpa till att laga mat ibland.
de ska plocka undan på sina rum.
de ska veta var smutstvätten ska lämnas.
jag tror på vikten av att lyckliga föräldrar ger lyckliga barn.
om de endast ser mig sköta Familjeföretaget, prioritera bort mig själv, spela martyr och ständigt vara på dåligt humör så kommer inte kommunikationen på så många andra plan att fungera.
det måste vara värt att redan nu sätta tydliga ramar för att vi hjälps åt här hemma och att vi vinner på samarbete.
min tröskel för stök är extremt låg.
jag förväntar mig inte att de ska ha densamma.
men ett mått av hyffs och common sense är något jag kommer jobba hårt för i den här familjen.
och det arbetet har redan börjat.
