olyckan

vid 21-tiden igårkväll tutade tåget när det passerade övergången bakom vårt hus, den övergång som vi ofta använder. vi reagerade på att det lät så mycket när tåget passerade för efter sommarens reparationer så har det knappt hörts när tågen går förbi. en stund senare blinkar det hysteriskt av blåljus på platsen och ambulanshelikoptern surrar ovanför huset. den landar 300m från vårt hus. olyckan är ett faktum även för oss. ser folk springa över fältet. folk samlas på gångvägen.

går upp och kollar datorn, kl är nu cirka 22. reagerar på att det redan finns bilder inlagda på tidningarnas hemsida. hur fort färdas dagens nyheter egentligen??? landstäckande tidningar har på ett ögonblick blivit kontaktade om en tragedi. kan inte förstå vem som när dom ser en olycka tänker: jag måste ta ett foto och skicka in till expressen??

nu är kl halv fyra snart. legat och vridit mig ett tag. vaknade av en mardröm, ngt om Brallisen. inser när jag vaknar att jag ligger och stryker älsklingJ över håret i tron att det är mitt barn. tänker svettigt att den där olyckan innefattade någons Brallis. ryser av tanken, får klumpar i halsen. går upp och tittar ned i spjälsängen. där ligger min vackra, oförstörda, dotter och drömmer. när hon är femton kommer hon inte att ligga i en spjälsäng och sova om nätterna. inser att en ocean av faror ligger framför henne. inser att man inte kan skydda henne mot allt. man kan inte vara hos henne jämt, följa i hennes fotsteg. hur ska man få henne att älska sig själv tillräckligt mycket att inte utsätta sig för faror??? att inte åka på en EU-moped som delas av två andra? att inte dricka för mycket redan vid en för tidig ålder? att inte gå hem själv? att inte.... vågar inte tänka längre. tänker sen att det inte bara ligger på henne. det verkar ju vimla av människor därute som inget hellre vill än att förstöra livet för familjer runt om i världen.

bästa att försöka sova en stund till. skakar om händerna.