Ngt har hänt. Hon är som förbytt. Under resan längtade vi hem till vår ängel. Vi fick rapporter om idel goda miner från Brallisen. Vi tänkte att det blir piece of kaka att komma hem. Pussas å mysa hela dagarna. När hon kom hem, på morfars arm inburen i huset, märktes det att hon var lite reserverad. Hon ville hellre krama honom än säga hej till oss. Men när vi gick ut till gungan och busade så släppte det. Hon var vår unge igen. Vi lekte som vanligt och turades om med att packa upp och städa. Hon var som en igel på våra ben ville inte alls vara själv. Vi tänkte att det är ju solklart: hon tror att vi ska sticka igen! Hon lekte med resväskan. Syrrans klockrena analys av detta lyder: hon vaktar den så ni inte ska åka igen. Såklart! Efter lite sovande så vaknade Miss Hyde... Hon skriker, kinkar, trotsar och slåss. Vad hände? När hon inte får som hon vill kastar hon huvudet bakåt och skriker för full hals. Gör fula grimaser och kastar sig av och an. När jag var upp henne bankar hon sina små nävar mot mitt bröst. När hon inte vill in i bilen så klamrar hon fingrarna runt takräcket och skriker i högan sky. Hjälp! Varför? Är det så att hon de facto varit en riktig ängel hos mormor å morfar, inte skrikit el betett sig illa. Så hon nu måste skrika och protestera för en hel vecka. Eller är det en ny fas? 1 1/2 års trots? Hon är värst mot mig. Tom J erkänner det. Han menar att det är för att jag RESONERAR. Medans han säger NEJ. Hmmm, vad göra? Kan i alla fall säga att det blev en kraschlandning i vardagen efter en veckas dolce vita...
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar