revy

jag såg livet passera i revy. Brallisens liv.

på kalaset hittade hon två såna här fiffiga grejer till vägguttagen. för att vetgiriga små fingrar inte skall leta sig in där. men Brallisen stoppade dom i munnen. båda två. samtidigt. jag hörde bara att hon hostade, satt med AK's L i famnen och var fullt upptagen med det. sen såg jag att hon inte kunde stänga munnen, att hon krökte ryggen för att hjälpa hostandet på traven. jag vet inte ens var jag gjorde av L. jag kastade mig upp. tog tag i hennes huvud och spärrade upp käkarna, pillade ut petmojjarna.

allt var frid och fröjd. Brallisen sprang glatt vidare mot nästa äventyr. L hade trillat lite i soffan och jag kunde inte stå upp längre. benen vek sig, galet adrenalin påslag. som på jobbet när larmet går fast tusen resor värre.

det värsta med att få barn är när man inser deras dödlighet. och det börjar redan när dom ligger i magen. det här var inte meningen att låta negativt. det är bara så jävla fantastiskt häftigt att man kan älska någon så här mycket. att man innan men egentligen träffat det lilla pyret är galet orolig. som när jag fick hepatos på slutet och visste iom detta att det finns en ökad risk för att bebisen dör i magen. eller dom första hemska månaderna när man bara gick och väntade på att man skulle blöda. känslostormar åt höger och vänster, upp och ner, fram och tillbaka aldrig mera lugna gatan.

och jag älskar henne!!!